Valentin Tomberg 1938. Sista föredraget.
Kristi återkomst i det eteriska
Kära vänner. Igår talade vi om Golgatamysteriets följder, närmare bestämt om det som karmiskt orsakats av denna händelse. Vi utgick från frågan: vilka följder hade den för mänskligheten och för Kristus-Jesus? Han var ju också människa och skapade ett mänskligt karma. Vad är nu följden av att han behandlades så av människorna: att han blev dömd, gisslad, törnekrönt, korsbelagd och korsfäst?
Igår försökte vi förstå svaret på dessa frågor, nämligen att när Kristus-Jesus verkade på jorden för 19 sekler sedan, var han inbegripen i ett ständigt nedstigande från höjderna ända ner i jordens inre. Så bildades – till den vertikala kristuslinjen – den horisontala linjen, genom mänsklighetens förhållningssätt gentemot Kristus. Kristus själv gick nedstigandets väg i det vertikala, den andra linjen var mänsklighetens linje. Den yttrade sig däri att Kristus ställdes inför rätta och dömdes till korsets död.
Och den karmiska följden av detta förhållningssätt gentemot Kristus innebar nu för hans egen del den framtida möjligheten att inte bara framträda i nedstigandets vertikal, utan just att kunna röra sig i det horisontala, det vill säga det rum som står karmiskt till hans förfogande, som han fick tillgång till genom sitt lidande och mänsklighetens orättvisa domslut över honom. Och lika många steg som mänskligheten i sin aggression tagit mot honom, lika många steg kan han ta i det horisontala gentemot mänskligheten.
Vi har talat om att han, genom att han blev dömd, kommer att framträda som domare, inte i vedergällningens mening, utan som väckaren av samvetet. På det första steget i den horisontala återkomsten, då han kommer för att besöka alla människor, kommer en skamkänsla att stiga upp, och en omvärdering av alla värden kommer att äga rum i människors själsliv.
Som följd av att Kristus gisslades, att man berört och slagit honom, kommer han att kunna beröra människor. Det kommer att yttra sig däri att mod uppstår i människor, mod att börja om allt på nytt, efter det att omvärderingen av alla värden skett.
Den karmiska följden av det faktum att han kröntes med törnen kommer att yttra sig däri att han kan ta ytterligare ett steg: att han kommer att utdela uppdrag, kärleksplikter, och att det därigenom uppstår ett antal väktare av kristusmysteriet, vilka vittnar om sina möten med honom – möten som inte bara innebär ett förnimmande av honom, utan just mottagandet av uppgifter.
Det faktum att han för 19 århundraden sedan var tvungen att bära korset kommer att ha den karmiska följden att läkningar äger rum, så att uttorkade, förvedade eterkroppar åter belivas, och en inre livets rikedom infinner sig hos människor som, på grund av sina förtorkade, hopkrumpna eterkroppar, inte haft några föresatser att utveckla ett inre liv.
Till sist kommer den karmiska följden bli att Kristus-Jesus väcker en ny förmåga i den mänskliga själen: det nya eteriska klarseendet. Och detta nya, eteriska klarseende kommer ju att vara samma sak som vad som står i inre samband med orden ”Fader förlåt dem, ty de vet icke vad de gör”, ty därmed kommer människorna att kunna veta vad de gör, hur handlingar står i samband med det förflutna, och att bli medveten om deras följder, deras verkningar in i framtiden.
Idag vill vi ta ett steg vidare i förståelsen av dessa ting, och vi ska försöka betrakta och förstå dessa kristussteg i rummet från ytterligare en synpunkt.
Om vi ser dessa steg som ett sätt att använda den karmiska följd av Golgatamysteriet som stod till Kristi förfogande, om vi låter blicken svepa över de fem möjligheter som kommer till människorna, då kan man ur dessa själsbilder utläsa att det egentligen handlar om ytterligare – och under dessa kvällar har vi redan flera gånger talat om dessa framträdanden – om ytterligare en upprepning av de föregående offren. Vi har sett att Saturnus-, Sol- och Månoffret upprepade sig i Golgatamysteriet, och att det fjärde offret, som var det nya, var själva mysteriet på Golgata.
Vi har sett att alla Kristi offergärningar upprepade sig i nattvardsscenen, i Getsemanenatten och på korsfästelsehöjden. Likadant är det vid Kristi eteriska återkomst: de föregående offren upprepar sig än en gång.
Då kan vi förstå att uppväckandet av samvetet i människosjälen är det som tidigare skedde fysiskt i människan, när hon under den lemuriska tiden reste sig. Det första kristusoffret upprepade sig inte mer i den fysiska organismen, utan i den själsliga. Till ett själsligt upprättstående väsen blir människan när hennes samvete väckts till liv. Hon kommer att känna den andliga världens öga på sig. Denna känsla kommer att väcka samvetet: först som elementär skam, sedan som omvärderingen av alla värden.
När så vid återkomstens andra kristussteg väckandet av modet till nyskapande kommer, så innebär det att människans medvetna, högre del höjer sig över ångestens och förtvivlans område, så att människan trots all förtvivlan hon måste uppleva ändå kommer att ha mod att börja något nytt. Ty människan kommer att uppleva ett stort misslyckande, ett stort misslyckande på alla områden.
Idag är man väl ännu nöjd med ett eller annat, men i kristusljuset kommer man inte kunna vara det. Då växer en förtvivlan, men ur den löser sig människosjälens skapande del. Detta kommer att motsvara själskroppens lösgörande från livsprocesserna vid det andra kristusoffret.
När Kristi tredje steg upplevs av människor, nämligen att uppdrag utdelas – vilket på sätt och vis är törnekronor som Kristus själv kröner människor med – så innebär det så mycket som att ett nytt sätt att företräda den andliga världen och kristusväsendet har uppstått i världen. Vi känner alla till väktaren på tröskeln, som bär ansvaret för den andliga världen, som bevakar tröskeln till den andliga världen. En del av denna uppgift kommer att överlåtas till människor: människorna kommer att ta på sig en del.
Det kommer att innebära att så som konsonanterna uppstod vid det tredje kristusoffret, så kommer nu förmågan till ett nytt språk för det andliga att uppstå. Detta kommer nu inte bara att vara ett språk bestående av vokaler och konsonanter: det kommer att vara ett språk som bär ett nytt insonantiskt element i sig: som bär i sig förmågan att genomtränga de begrepp och ord som då är vanliga, med de innehåll som innerligt klingande uppenbarar något som är mer än bara de ord som används.
Man kommer att lära sig tala så med ord och tankar, att tankarna blir till ord över någonting större. Man kan säga att den moraliska tonen, den moraliska substansen, flyter in i språket själv och förlänar språket övertygelsekraft. Då kommer inte bara det som grundar sig på yttre erfarenhet att vara övertygande, utan det som grundar sig på en fläkt av moraliskt värde, skapande genom enkla ord och satser. Detta kommer att flyta in genom det nya sättet att företräda den andliga världen: det nya sättet att tala i den andliga världens namn.
Med Kristi femte steg upprepas det i korsfästelsen som är förbundet med döden och uppståndelsen. Det kommer att vara det nya: upprepningen av själva Golgatamysteriet, och det nya för jorden. Å ena sidan kommer det att bestå av motsvarigheten till det fjärde steget: att eterkropparna kommer att belivas till den grad att ett rikt inre liv utvecklas, men å andra sidan ska det nya karmiska klarseendet komma, framkallat genom Kristi verkan. Detta nya, eteriska klarseende är vad som är nytt, som inte är upprepning. Det är en ren följd av det femte kristusoffret i den andliga historien.
Låt oss nu försöka förstå detta nya – de fyra föregående var ju upprepningar – detta nya kristusoffer: låt oss försöka förstå det femte offret.
Vid de tidigare offren handlade det om harmoniseringen av den fysiska kroppen, eterkroppen, astralkroppen och jaget. Vid det femte offret handlar det däremot om en harmonisering av människans manasorganisation: om harmoniseringen av andesjälvet.
Formen harmoniseras ju alltid innan innehållet, vilket då har ett grundlag att förverkligas i. Det handlar således om harmoniseringen av manasorganisationen, det vill säga av förhållandet mellan det jag som höjt sig och det som sänkt sig – förhållandet mellan de två ögonen – det ena, det övre, som varseblir det godas mysterium, framtiden, den andliga världen, och det undre ögat som varseblir det ondas mysterium genom de bådas förbindelse i kristusimpulsens ”Jag är”. Det sistnämnda är blickens fokus; synaxeln. I denna synaxel lever möjligheten till ett vaket umgänge med den andliga världen.
Genom delning och återförening av jagväsendet är det möjligt att uppnå imagination, inspiration och intuition så att det inte är en atavistisk upplevelse av den gamla förmågan, utan något nytt.
När vi tecknar denna bild, ögonen med sin synaxel som förbindelse, så är det så att denna förbindelse inte bara kan finnas under särskilda meditativa tillstånd, inte bara under särskilda tider, utan som ett beständigt organisationsmässigt faktum. Detta är manasorganisationen, nämligen en konstant förbindelse mellan det övre och undre jaget.
Denna synaxel mellan de båda skådande ögonen – det övre i den högre världen, det undre i den lägre världen – denna synaxel förbinder i manasorganisationen de båda ögonen som en permanent förmåga, som ständigt är där.
Därmed handlar den eteriska återkomsten för mänskligheten dessutom om att minnet gör sig gällande: inte nu bara minnet av det förflutna, utan även av framtiden, det vill säga att i det vakna dagsmedvetandet kunna uppfatta vad det övre ögat varseblir av framtiden i den andliga världen – den andliga världen är alltid i framtiden – och att det undre ögat kan erinra det förflutna, genom att ”läsa” i eterkroppen, och därigenom kan bilda kunskaper om tidigare inkarnationer.
Detta ösande ur det förflutna och ur framtiden genom de båda ögonens verksamhet förbinds genom en enhetlig minnesström. Rudolf Steiner har präglat ett mantram som börjar med orden: ”I urbegynnelsen var minnets kraft”. Där uttrycks just vad den eteriska återkomsten innebär för människans organisation, nämligen en ständig förbindelse mellan den övre och den undre världen i människans medvetande, vilket alltså även möjliggör den här beskrivna ”minneskraften”. Detta väckande av minnet innebär möjligheten att komma till insikter om karma.
Det karmiska klarseendet som ska komma, först hos ett litet antal människor – Rudolf Steiner sade att det skulle ske i början av 30-talet i vårt århundrade – sedan hos allt fler: vad utgörs det av? I den schematiska teckningen av manasorganisationens tillkomst har vi något som kan besvara denna fråga. Vi kan förstå det om vi gör ytterligare en teckning till hjälp:
Om ni tänker er att här uppe den andliga världens ström kommer ner, och å andra sidan tänker er människans undre jag, skådande tillbaka i det förflutna – riktningen är omvänd i teckningen – så kan människan ur förutseendet i den andliga världen och tillbakablickandet på en punkt i det förflutna, alltså på något som tidigare skett på jorden, finna en förbindelse mellan de båda punkterna. Hon kan till exempel erfara något ur det förflutna genom det undre ”ögat”; med det andra ögat söker man så en punkt som ligger motsvarande långt in i framtiden. Sedan söker hon vad som måste ske på jorden som karmisk följd av båda faktorerna.
Man kan säga att det därvid handlar om att bygga upp en bestämd figur, genom vilken man skådar ut i det framtida och sedan finner den ort i tid och rum där det kan förverkligas som karmisk följd av det förflutna. Detta ska komma som en förmåga, inte som ett konstgrepp. Det kommer emellertid att ha sina olika grader av klarhet just för att det blir till förmåga, och inte bara är teknik.
Ur detta begrepp om det karmiska klarseendet kan man förstå att människor allt mer kommer att veta vad de gör i de karmiska tilldragelsernas ström – de kommer att uppleva karma på så sätt att något förflutet och något framtida allt mer kan upplevas och inses vara förbundet. Det kommer att vara en kunskap, inte om karmas allmänna teori, utan om konkreta karmiska yttringar i enskilda fall. Denna förmåga blir för mänskligheten en innebörd av Kristi eteriska återkomst.
Nu har vi dessutom antytt att återkomsten även har betydelse för naturen. När Kristus kom hit för 19 sekler sedan, kom han för mänskligheten. Han steg ner, och hans nedstigande skedde i den vertikal som fanns inom det område som utgjordes av den mänskliga tillvarons fält. Naturens medvetande är däremot i det horisontala. Golgatamysteriets verkningar är därigenom bara tillgängliga för naturen genom mänskligheten. Kristusväsendet självt upplever naturen däremot inte. Det är därför hopplösheten i naturen blir allt starkare.
Man kan säga att naturens öde är människan: människan måste ge förlösning åt naturen, genom att det är hon som har förbindelsen med den andliga världen i moraliskt hänseende. Även naturen har en förbindelse med den andliga världen, men inte moraliskt utan dynamiskt, det vill säga hon måste lyda den.
Naturen kan uppleva den värme som kommer från solen, men moralisk värme strömmar inte till den av solen: det kan bara komma från människor. Detta sker emellertid inte, därför inträffar missöde efter missöde i den elementariska världen.
Ni ser, i Bibeln står det om Tohu-wa-bohu, om urkaos. Mose skapelseberättelse skildrar jordens tillblivelse särskilt från den elementariska världens ståndpunkt. Så blev naturens väsen förda till människan: djuren. Hon gav dem namn, genom vilka en bestämd verkning utgick från människan till naturens väsen. Så avgjordes deras karma. Människan avgjorde naturens karma; det skedde under den lemuriska tiden.
Den efteratlantiska tiden är en omvänd upprepning av den lemuriska tiden. Återigen uppstår ett kaos i den elementariska världen, och det är människans plikt att bringa ordning, att genom moraliska krafter återställa ordningen. Allt detta kan få inflytande på människan, som till exempel Rudolf Steiner har sagt beträffande bolsjevismen, att bakom de människorna står grymma elementariska väsen som sporrar till grymheter.
Det är människans uppgift att läka världen från dessa sjukdomar, men från människor sker det ännu knappast någonting alls. Hoppet på förlösning hos den goda delen av naturen försvinner allt mer. Ett återställande av naturens förhoppning, en återuppståndelse av hoppet, kommer Kristi eteriska återkomst att betyda för naturen. Han kommer att leva i det horisontala, i rummet. Han kommer att besöka alla jordens områden. Det innebär ett möte med naturväsendena, och en verkan som moralisk kraft i naturen. Den gången skedde det i det vertikala, nu i det horisontala: den gången för mänskligheten, nu för naturen.
Hur kan man föreställa sig Kristi inverkan på naturen, hans steg genom rummet i naturen?
Ni förstår, det händer så många saker som var och en som uppmärksamt levt med och iakttagit har märkt: att något hänt varje år i naturen som allt mer motsäger hela naturskedets förgångna tradition. Vårarna har blivit annorlunda än de var. Sommar, höst och vinter är annorlunda. Man har kvalmiga sommardagar i mars. Man talar om oförklarliga fenomen. Hela den gudomliga uppenbarelsen med vår, sommar, höst och vinter är hopblandad. Det är kaotiserad. Och detta orsakas inte i himlen, utan i jordens innandöme. Man tror att det är klimatförändringar, men det är det inte.
De yttre tecknen på den eteriska återkomsten kommer att visa sig genom att förändringar åter äger rum i naturen. Nya vårar ska komma, som inte är dåliga och kvalmiga, utan som ska andas värme och tillfrisknande. Somrar ska komma, som ska ge två skördar, där naturen andas godhet och liksom skänkande räcker fram sina frukter. Idag andas den inte godhet, idag är det något förtorkat i den. Med varje år sker en tilltagande förtorkning i naturens inre liv. Ännu är naturen inget gift för människan, men vårarna blir allt sämre.
Men tre år ska komma, då naturen utstrålar godhet, då människor till exempel kommer att uppleva en märkvärdig tröst hos träden när de är i förtvivlan, när godhet kommer att utgå från växterna till människosjälar. Man kommer att uppleva att träden böjer sig för människan i godhet, i skänkande. Det kommer att finnas godhet att förnimma i naturen så att människan aldrig ska glömma det. Hon kommer att uppfatta det som ett naturens underverk. Det kommer inte att ske i det yttre, som blixt och dunder, utan en fläkt av godhet kommer att utgå från naturen. Den mänskliga naturen kommer då att känna sig tillfrisknad och helad.
När Kristi vandel kommer, när han i koncentriska cirklar rör sig i rummet, så ska det visa sig fenomen som vetenskapen kommer att kalla ”ozonströmningar”. Tuberkulösa kommer att känna sig bättre eller tillfriskna i hela landsändar samtidigt. Man kommer att tala om ”ozonlinjer” i atmosfären. Men det kommer att vara fläkten av Kristi steg i en bestämd riktning över jorden. Under en kort tid på tre år kommer en återförsoning äga rum mellan mänskligheten och naturen. Det är det andra som kommer att ske för naturen i samband med att den eteriske Kristus kommer.
Nu står vi inför en tredje fråga, nämligen inför frågan: Vad sker nu innan dessa tre år? Och hur kan man från den mänskliga sidan förbereda för en förståelse av dessa tilldragelser?
Vad som sker innan, och som redan börjat – vilket Rudolf Steiner angivit – under trettiotalet, är en förberedelse för dessa tilldragelser i människosjälen, som består i att ett änglaväsen i den andliga världen har förlorat sitt medvetande – det innebär att detta änglaväsen så osjälviskt har hängivit sig till mänskligheten att dess medvetande bara kan lysa upp, när det lyser upp i människors inre, när det lyser upp i det mänskliga samvetet!
Det lyser upp i människan när denna ängels nedåtströmmande astralkropp tas upp. Dess eterkropp förblir tom, för att liksom en skål ta emot Kristus. Han ska röra sig genom rummet i form av denna ängel med vilken han redan varit förbunden fyra gånger i det förflutna, vid de fyra offergärningarna. Vad som sker dessförinnan är att denna ängel förlorar sitt medvetande, en andlig vanmakt.
Och vad som måste ske som förberedelse är att denna nedströmmande moraliska ström måste komma in i medvetandet, men som bara kan uppstå i människors medvetande om människor bemöter den med moraliskt djupt begrundade frågor.
Det som nu händer sker i motsatt ordningsföljd mot vad som utspelades för 19 sekler sedan. Det börjar med pingsthändelsen. Själva mötet med Kristus, som erfarenhet, följer senare. Den gången gick Kristus först in i döden och pingsthändelsen kom efteråt, den var det sista. Uppståndelsen i den mänskliga själen var pingsthändelsen. Nu sker det i motsatt ordning: först måste Kristus förstås i sin återkomst i det eteriska, sedan kan rörelsen i rummet ske medvetet med den eteriskt vardande Kristus.
Nu måste först återkomstens mening, den eteriska återkomstens mening, gå upp i människans inre. Först då kommer människorna att kunna varsebli Kristi gestalt i den eteriska världen. Därför är det oerhört viktigt att dessa frågor står i centrum för vårt inre strävande och sökande, ty på det sättet kommer inte Kristi eteriska återkomst att ske obemärkt. Det räcker inte med den allmänna andevetenskapen – inte kunskapen om eterkropp, karma och så vidare – om man inte sysselsätter sig med dessa frågor och sammanhang: om inte ett intensivt arbete lever i samband med dessa ting.
Kristologi är i vår tid inte ett område som kan vårdas eller inte, allt efter människors smak, utan det är en ödesnödvändighet. För att inte missödet ska ske, för att inte människornas medvetande ska gå förbi den tilldragelse vi här talat om.
Pingsttilldragelsen i nutiden: det väckta moraliska samvetets värme, insikten om den eteriska återkomstens mening, är därmed början. I den mån denna kunskap lever, i samma mån kommer också Kristi faktiska återkomst i det eteriska att uppfattas. Först insikten, sedan verkligheten.
Detta änglaväsen, som offrande sitt medvetande ger sig hän till mänskligheten – dess uppståndelse i människans inre är denna kunskap, denna pingsttilldragelse som måste föregå mötet. Först uppståndelse och pingsttilldragelse, därpå kommer Kristus själv, för att ta det hölje till boning som ska hållas berett av den ängel vars eterkropp det är.
Detta annalkande sker i stadier. Kristus stiger ner genom de olika sfärerna. Möta honom kunde man göra på intuitionsstadiet redan mot slutet av förra seklet; därför kunde ju Rudolf Steiner bestämt fastslå att det skulle ske, och när det skulle ske, då han själv upplevt mötet med den nedstigande Kristus på intuitionsstadiet. Men nu kan han redan upplevas även på inspirationsstadiet. Till sist ska Kristus nå imaginationssfären. Då kommer människor varsebli honom i visioner som de kommer att ha, vilket Rudolf Steiner beskrivit med exempel.
Det handlar inte om profetior, utan det är ur världskarmat man kan inse hur ett offer av Kristus jämt har nästa som följd, och hur även Golgatamysteriet var en nödvändig följd av de föregående offren, och hur det femte offret är betingat genom Golgatamysteriet.
Det femte offret är karmiskt bestämt genom Golgatamysteriets händelseinnehåll. Därför kan man med säkerhet veta att det måste ske. Det är ingen profetia som bygger på förtroende, utan det handlar om saker som hör till de säkraste rönen vi har av allt det som utgör antroposofin.
Det är nu dags att sluta efter dessa stora ting som betraktas. Men jag vill ännu säga er något av mänskligt värde, som dock även det hör till det stora, ty tacksamhet är visserligen något enkelt, men samtidigt något stort i människolivet: att det var möjligt att uttala dessa ting i en sådan lugn atmosfär som under denna konferens – det är något jag är mycket tacksam för. Denna tacksamhet känner jag inför samtliga deltagare, men särskilt inför de rotterdamska vännerna som gjort konferensen möjlig och i synnerhet herr Daniskas, min käre vän, som genom sitt osjälviska arbete möjliggjort konferensen – med all den värme och allt det ljus som givit sig och som ännu kommer att ge sig därur. Så vill jag ge alla medarbetare och alla deltagare min tacksamhet, min djupt upplevda tacksamhet. Tack!
Lämna ett svar