Kristi offer och återkomst 6

Golgatamysteriets karmiska följder

Kära vänner. I denna serie kvällsföredrag har vi betraktat de fyra kristusoffren och deras inre förbindelser, och då handlade det i synnerhet om hur Kristi offergärningar hade till uppgift att harmonisera människans fysiska, eteriska och astrala kropp, samt hennes jag. Vart och ett av dessa offer var betingat av en bestämd fara, nämligen just de faror som i evangelierna framställs som ”de tre frestelserna i öknen”. Som en fjärde fara betecknade vi det samtidiga uppträdandet av alla de tre farornas makt, vilket vi betecknat som Antikrists princip.

De tre första kristusoffren ägde alltså rum för att skydda människan från att helt falla för Ahriman, sedan Ahriman och Lucifer och till sist enbart Lucifer. Mysteriet på Golgata ägde rum för att rädda mänskligheten från den makt i mötet med Antikrist som hon annars inte skulle kunna stå emot.

Det var genom Golgatamysteriet som människans jagväsen liksom delades upp i ett högre och ett lägre, så att de ”två ögonen” uppstod: ett övre, det så kallade ”högre jaget”, vilket varseblir det godas mysterium, och ett undre, det ”lägre jaget”, vilket är i stånd att komma till insikt om det ondas mysterium. Samseendet av dessa båda mysterier i synens axel, blickens fokus, vilken skapas genom Kristi formel ”Jag är”, detta samseende är grunden för de nya efterkristliga mysterierna – ty bara därigenom är det möjligt att uppnå kunskap om den andliga världen utan att behöva släcka ut jaget, vilket var fallet i de förkristliga mysterierna.

Så kunde människan med vaket medvetande åter uppleva insikter i den högre världen, genom att hennes övre jag kunde träda i förbindelse med det undre jaget, så att en ömsesidig spegling av erfarenheterna kunde äga rum i människan. De nya imaginationens, inspirationens och intuitionens stadier kan upprättas, när genom de första tre kristusoffren den atavistiska imaginationen och intuitionen släckts ut.

Dessa stadier kan upprättas i framtiden genom att det övre och det undre jaget träder i bestämda förhållanden till varandra. Vart och ett av de tre stadierna innebär ett annat förhållande mellan det övre och det undre jaget.

Men till Golgatamysteriets följder hör dessutom att när dessa tre stadier upprättas, när alltså till exempel imaginationskunskapen kommer, då hotas inte längre människan av faran att falla för Lucifers rike. När hon uppnått imaginationskunskap utgående från kristusimpulsen varseblir hon inte längre Lucifers sfär, utan det ”femte evangeliet”, det vill säga livstablån över Jesu liv, vars skådande Kristus-Jesus försakade vid sin död till förmån för mänskligheten.

Låt oss idag försöka att lite närmare betrakta hur framtidens tre möjligheter till imaginations-, inspirations- och intuitionserfarenheter förorsakades av Kristi offer.

När Kristus bröt brödet och delade ut det till lärjungarna med orden ”gör detta till min åminnelse”, så var det en handling av djup realsymbolisk betydelse, nämligen den att människans upptagande av kristusimpulsen verkligen kan väcka minnen till liv: minnen av hans liv, av de tre åren när han var förkroppsligad i mänsklig gestalt. Upptagandet av kristusimpulsen kan leda människan till ett imaginativt varseblivande av det ”femte evangeliet”, Kristi livstablå, som brett ut sig i den eteriska jordesfären.

I det att Kristus dök ner i glömskans sfär – i det att lärjungarna, hans närmaste, glömde honom, och i det att Petrus blev tillfrågad: ”känner du denna man?” och svarade ”jag känner honom inte”, då dök Kristus ner i glömskans sfär – följden av detta var emellertid att minnet av vad som skedde med honom och vad han gjorde säkrades för hela mänskligheten. Kristus-Jesus minnesbilder står orubbligt fast i den eteriska världen. Och det kristna i framtiden behöver inte längre upprepa vad de fått från föregående generationer, utan de blir autentiska vittnen till Kristus-Jesus realitet.

Svårare är det att förstå hur det blivit så att Apokalypsen står inskriven i jordens astralitet. Kamaloka utgörs egentligen av att allt som människan under dagen upplever återupplevs av henne under natten, i samvetets ljus. Detta förblir emellertid höljt i dunkel. Det förblir i dunkel hur den andliga världen om natten bedömer det vi upplevt under dagen. Det är sömnens moraliska innehåll, och det lyser upp i människans medvetande under kamalokatillståndet. Det består av att människan medvetet genomgår vad hon nattetid upplevt som efterklang av dagsupplevelserna, vilket emellertid innebär den andliga världens dom över allt som hon gjort under sina dagar.

Men nu får vi i all ödmjukhet ställa frågan: hur var Kristus-Jesus sömn under de tre år han verkade på jorden? Bara hans vakna tillstånd skildras i evangelierna, och även i de föredrag av Rudolf Steiner som är betitlade Det femte evangeliet, och som faktiskt grundar sig på det femte evangeliet. Men frågan måste någon gång ställas: hur var Kristi nätter? Hur sov han?

Kristus-Jesus sov nu annorlunda än vad människor gör. Människor somnar in för att under natten bedömas av den andliga världen. Kristus däremot höjde sig upp ur kroppen för att själv bedöma väsendena och mänskligheten. Han var inte den som blev bedömd, utan den som uttalade domen över de andra, emedan han själv var världens andliga sol, närvarande på jorden. Om ni läser om det betydelsefulla nattliga samtalet med Nikodemus – ett samtal om vilket Rudolf Steiner sade att det ägde rum i det översinnliga medvetandet – så var det något som lyste upp Nikodemus minne av ett samtal med någon vars röst var hörbar, men vars ansikte inte var synligt.

Detta samtal var en stråle av Kristi nattliga verksamhet som nådde mänsklighetens medvetande. Så när han som talade till Nikodemus frågade: ”är du Israels lärare och förstår icke vad den andra födelsen är, den av vatten och ande?”, så var det både förebråelse och undervisning samtidigt – det var ett uttryck för en verksamhet som från Kristus om natten utgick till många människor. Och bara en natt tillbringade Kristus som människa, en natt som emellertid var sömnlös – det var Getsemanenatten. Och just under denna Getsemanenatt försakade han det positiva i denna nattkunskapsakt om gott och ont, det vill säga det positiva i kamaloka, och gick in i döden, för att i jordens innandöme stiga ner i helvetet.

Kristus-Jesus försakade innehållet i allt det han nattetid upplevt under de tre år han levt på jorden. Detta innehåll kvarstod, liksom hans livstablå kvarstod. Det står inskrivet i jordens nattsfär, det som uttalades av honom. Det blev kvar i jordens astralsfär. Därigenom kunde Johannesapokalypsen skrivas, som en del av den eviga apokalyps som blir kvar så länge jorden består, och vilka dessutom hör till en sida av den hemlighet som kommer till uttryck i orden: ”Himmel och jord ska förgås, men mina ord ska icke förgås!”

Det innebär att dessa ord är inskrivna i det oförgängliga: inte bara dagorden, utan även nattorden. Bedömningen av mänsklighetens öde, det är apokalypsens innehåll. Och varje människa som i framtiden uppnår inspirationsstadiet kommer att ha erfarenheter ur denna apokalyps. Hon kommer att erfara frukterna av Kristus-Jesus kamaloka, vilka han själv försakat.

Och i det att Kristus-Jesus vid sin död försakade devakantillståndet, och istället för det steg ner i det undermateriella, i jordens innandöme, kom frukten av detta återigen mänskligheten till godo. I jordekroppens egen andliga substans står det tempel om vilket han själv sade att han skulle förstöra det och på tre dagar åter bygga upp det. Det är inte bara en liknelse eller ordvändning, utan en realitet.

I det att Kristus dök ner i jordens innandöme, i det ondas rike, och återvände som den Uppståndne, därigenom uppstod en byggnad: den byggnad som är den framtida mänsklighetens ideal. All kunskap om gott och ont förverkligades i den. Templet står där, och alla människor som utgår från kristusimpulsen och uppnår intuitionsstadiet kommer att läsa i detta tempel, kommer att vidröra det ondas och det godas hemligheter i detta tempel som Kristus byggt upp till följd av sitt försakande av devakantillståndet.

Det, bland mycket annat, är följden av Golgatamysteriet för mänskligheten. Men nu får man återigen ställa en fråga: vad blir så Golgatamysteriets karmiska följder för Kristus själv? Ty Kristus blev ju människa – han levde i en människokropp, gick genom mänsklig död – därigenom har han stigit ner i området för mänsklig karma, och har även orsakat mänskligt karma, ett karma som ska få sina verkningar i framtiden.

Kristus-Jesus fick ju under sin tid som människa ett bestämt förhållande till mänskligheten. Han hade en krets lärjungar. Egentligen hade han tre kretsar: en hemlig krets, med vilken han kunde umgås andligen, sedan de tolvs krets, som vandrade med honom i den fysiska kroppen, och så de sjuttios krets, som också står omnämnd i Bibeln. Det var det ena förhållandet till mänskligheten. Det andra var till dem som ställde honom inför rätta och satte sig till doms över honom.
Mänskligheten har ställt Kristus-Jesus inför rätta, har fattat sitt domslut och befunnit honom värdig att bestraffas med döden. Det har förhållit sig så till honom att den genom hans död uteslutit honom från sitt område.

Och när vi betraktar detta – hur han döms, hur han gisslas, törnekröns, beläggs med korset och korsfästs för att dö korsets död – när vi betraktar dessa stadier i mänsklighetens förhållande till Kristus så får vi inte tro att denna process ägde rum bara en gång, för 1900 år sedan, och sedan var över: nej, den fortsatte att ske och sker än idag. Ty om dessa Kristi ord är sanna: ”Allt vad ni gör mot de ringaste av edra bröder, det gör ni även mot mig”, så betyder det att allt som görs mot de människor som på något sätt är förbundna med kristusimpulsen, det som vederfars dem som företrädare av kristusimpulsen, att Kristus som väsen också upplever det.

Tro inte, kära vänner, att Kristus blivit avtrubbad inför vad som sker med hans egna i världen! Varje slag som träffar en människa som står på en post, som innebär att hon företräder kristusimpulsen i världen, träffar Kristus lika mycket som den gången. Kristi offerväg har inte upphört. Emedan det var han som upplevde den fysiska gisslingen upplever han den med var och en som lever hans impuls.

Och om ni till exempel läser en skrift som Nietzsches Ecce Homo, där fasansfulla hugg och slag, den mest hånfulla kritik, nådlöst utdelas i riktning mot den som skenbart inte kan träffas – hela strömningar finns det, som bara är till för att fortsätta detta – så ska man inte tro att den som skrev, med hjälp av det olyckliga offret Friedrich Nietzsches hand, inte visste att hans slag träffade honom. Tro inte att Ahriman tror sig slå i luften. Han vet mycket väl att gisslingen träffar ett verkligt väsen, nämligen Kristi väsen, som känner med alla vilka på något sätt är förbundna med honom.

Alltså, vi säger det helt enkelt: detta handlar om samtiden, om idag – ingen historisk utläggning. Det är helt igenom aktuellt. Och när vi alltså talar om den historiska, förgångna kristuspassionen så gör vi det bara för att förstå en bestämd människas – vilket Kristus ju var – karmiska följder. Inte för att förskjuta till det förgångna vad som sker idag. Kristus blev för 19 sekler sedan, när han var människa, gisslad, törnekrönt, belagd med korset, och fastnaglad vid korset för att dö. Det hade bestämda karmiska följder. Det finns ingenting i världen som inte har några följder. Låt oss försöka förstå dessa följder.

För 19 århundraden sedan var Kristi ankomst sådan att han gick en bestämd väg: nedstigandets väg, från de himmelska sfärerna ända in i jordens innandöme. Vi vet att hans jordiska liv började med jordandopet, sedan följde det fortsatta nedstigandet in i den kroppsliga organismen.

Men han gick ännu djupare än in i den fysiska kroppsligheten: han gick in i det underkroppsliga, i det undermateriella, in i jordens innandömes sfärer. Andligt-moraliskt uppfattat gick hans väg uppifrån och ner, för att åter uppstiga vid uppståndelsen. Det var alltså en vertikal rörelse.

Men ändå var ju detta kristusoffer förbundet med ett kors. Det horisontala som saknas i nedstigningens och uppstigningens linjer var emellertid inte hans väg, det hade han inte själv skapat – den vägen gick han inte. Han gick bara nedstigningens och uppstigningens väg.

Den horisontala linjen i förhållande till nedstigningslinjen, den skapades genom mänsklighetens förhållande till Kristus. Genom att mänskligheten satte sig till doms över honom, genom att den förde honom genom misshandel, hån och korsets död, därigenom yttrade sig det horisontala som hörde till nedstigningen och bildade korset! Det var mänsklighetens förhållande till honom. Så uppstod korset.

Som en följd av detta faktum kan en karmisk utjämning komma till stånd: en utjämning kan ske i världen gentemot människan Jesus Kristus.

Detta som mänskligheten utsatte honom för, det skedde, då för 19 sekler sedan, i en liten krets, i en liten fläck på jorden som han rörde sig på. Till skillnad från tidens vise män gjorde han inga resor.

Om han nu alltså verkat på en enda ort, alltså i lilla Palestina, så har det en orsak, nämligen den att han överhuvudtaget inte förfogade över den horisontala verkan i rummet. Han kunde bara nedstiga. Få människor gick emellertid med honom den vägen. Flertalet av de människor som den gången befolkade jordens yta kunde han därför inte besöka, ty jorden var uppfylld av Lucifer och Ahriman.

Det betydelsefulla, det skakande i mötet med denna lilla grupp människor som på denna fläck på jorden företrädde hela mänskligheten, det var det faktum att Kristus fick genomgå lidandet till följd av människornas orättvisa dom. Nu är den karmiska tilldragelsen från detta att även det horisontala rummet står till hans förfogande, i samma grad som aggressionerna riktades mot honom från mänsklighetens sida för 19 sekler sedan. Så många steg som mänskligheten tog för att angripa honom, så många steg har han nu till sitt förfogande för sin vandel i världen, i rummet.

Det är orsaken till att en eterisk återkomst av Kristus kan äga rum. Det är orsaken till att Rudolf Steiner med bestämdhet kunde säga: Kristi eteriska återkomst till världen kommer att ske – inget kan förhindra den – emedan den är karmiskt betingad genom hans lidandeväg. Och karmat är evigt, bakom det står Faderns makt, som ännu inte har någon motkraft i världen.

Ni ser alltså att det inte bara handlar om blotta profetior, utan om initiationsvetenskapliga rön, vilka kan ge säkerhet om vad som ska komma.

Därmed har vi bildat oss en föreställning om grundkaraktären av Kristi eteriska återkomst, och även om varför den kommer att inträffa. Ty om för 19 sekler sedan Kristus-Jesus bara kunde röra sig med ett mycket litet antal människor, bara de människor som kunde gå nedstigandets och uppstigandets väg med honom, om han nu bara hade en bestämd fläck på jorden till sitt förfogande den gången, så öppnar sig nu möjligheten för honom att besöka hela mänskligheten i rummets horisontala vidder.

Om Kristi nedkomst den gången var rumsligt begränsad, så ger sig därur nödvändigheten – och karmiskt ger sig även möjligheten – till Kristi vandel i rummet. Kristi eteriska återkomst skiljer sig från hans nedkomst i en kropp därigenom att det kommer att ske i det horisontala. Denna gång kommer mänskligheten att få skapa det vertikala. Det blir en djup skillnad på hur Kristus verkade för 19 sekler sedan och på hur han nu kommer att verka.

Låt oss nu kort betrakta hur de steg kommer att bli, som Kristus tar i det rum som nu står till hans förfogande som mänskligt karma efter Golgatamysteriet, som karma av mänsklighetens förhållande till honom ur det förflutna.

Kristus dömdes av mänskligheten. Nu har han möjligheten att uppträda som domare över mänskligheten. Att döma i Kristi mening innebär inte en hämnd, ty Kristus kom ju till världen för att upplösa världens princip. Att döma i Kristi mening innebär att han väcker samvetet. Han kommer att kunna verka i rummet, att ta steg vilka för människorna i detta rum framkallar samvetets uppvaknande.

Det första varslet om den kommande Kristus i det eteriska kommer att vara en våg av elementär samvetskänsla, känsla som med elementarisk kraft griper mänskligheten. Och den kommer inte att veta varifrån denna skamkänsla kommer, som uppstår i själen. Därmed skulle man kunna säga, att morgonrodnaden till Kristi gryende framträdande i det eteriska är skammens rodnad.

Människor kommer med en oemotståndlig kraft att uppleva besvikelsen i de värden de skattat som sanna och sköna, och de kommer att behöva uppleva en omvärdering av alla värderingar de haft i sin själ. Så som man i kamalokatillståndet måste uppleva en omvärdering av alla värden, emedan man står i världssamvetets strålar, så måste människan nu uppleva en omvärdering av alla värden emedan hon upplever sig i verkan av Kristus, som kommer att verka i rummet, i det horisontala.

Och om Kristus tidigare blev gisslad och törnekrönt, så innebär det – emedan han därmed karmiskt fått ytterligare ett steg till förfogande i rummets värld – att han inte bara kommer att väcka människornas samveten, utan att han dessutom kommer att beröra dem. Liksom han själv fick ta emot slag vid gisslingen, så kommer han att kunna beröra människorna – de människorna som upplever förtvivlan, de kommer att bli berörda, för att han ska kunna låta tröst och mod flyta in i dem.

En beröring som ingjuter mod till nyskapande är följden av gisslingen. Det kommer då att finnas människor som säger: vi börjar om allt på nytt, ty allt det vi skapat – inför detta ljus håller det inte stånd.

Det kommer på sätt och vis vara början på människorikets första skapelsedag. Människorna kommer inte att hämta detta mod ur sig själva, utan ur den beröring som utgår från Kristus till följd av den gissling han upplevt.

Och om han själv blev törnekrönt i det förflutna, så kommer han nu att tilldela människor och människogrupper uppdrag, genom vilka man tjänar hans verk. Han kommer att kröna människor med kärleksplikter.

Pliktbegreppet är något som lever i världen. ”Plikten” kommer snart att störta mänskligheten i en katastrof: ty all ondska som förs in i världen, den kommer människorna att följa ur ”plikt”.

Kärleksuppdrag kommer Kristus däremot att utdela till människor och människogrupper vid den eteriska återkomsten. En koloss på lerfötter kommer att falla och gå i tusen bitar: pliktbegreppet. I stället för plikt kommer ”kärlek till uppgiften” att råda.

Och såsom Kristus i det förflutna tvingades bära sitt kors, som han skulle korsfästas på, så kommer Kristus, framträdande i det eteriska, att läka människor från sina krämpor, så att läkningar, ödesläkningar, utgår – så att de människor som bär hans kors genom själslig-fysisk läkedom får kraften att bära det.

Och om Kristus i det förflutna blev korsfäst, varvid han själv uttalade orden ”Fader förlåta dem, ty de vet icke vad de gör”, så innehåller dessa ord även vad hans vilja är, när han verkar i det rum som tillfallit honom som karmisk följd av korsfästelsen, nämligen att människorna vet vad de gör.

Den karmiska följden av det att Kristus korsfästes blir inte den att mänskligheten också blir bunden eller liksom korsfäst, utan att människornas ögon öppnas, att ett nytt klarseende väcks till liv genom Kristus, varmed alla människor kan se och veta vad de gör. Det är det karmiska klarseendet, seendet av karma.

När människan idag gör något så känner hon inte till de karmiska följderna. I framtiden kommer människan emellertid att veta vad hon gör. Det karmiska klarseendet är Kristi svar på korsfästelsen, som skedde på grund av att människorna inte visste vad de gjorde.

Det är Kristi steg i sitt karmiska rum, vars orsak ligger i den tid då han var människa, och som människa måste gå den lidandets väg som mänskligheten dömt honom till. Så förvandlar Kristus det negativa till positivt. Kristi eteriska återkomst är det sätt kristusväsendet besvarar det sätt han behandlades på under sin tid som människa bland människor.

I det att Kristus för nitton århundraden sedan bara kunde röra sig i nedstigandets vertikala linje, var han inte förnimbar för naturen. Han kunde inte verka i naturen, emedan den bara kan förnimma i det horisontala. Hans nedkomst den gången var bara för mänskligheten. Men nu, när han lever i rummet, i det horisontala, gäller hans ankomst även naturen, vars hopp om förlösning redan nästan gått förlorat. Denna naturens förhoppning stärks på nytt genom Kristi annalkande i det eteriska. Mycket kommer ännu att hända med människans medvetande till följd av hans kommande i det eteriska. Återkomstens verkningar på det mänskliga medvetandet och på naturen vill vi så tala om imorgon.