Mi cha El?
En klient bad mig skriva ett litet tal. Han ville att det skulle få fram något om det som esoterisk tradition betecknar som Ärkeängeln Mikael. Jag grunnade. Esoterisk tradition är ju just esoterisk, alltså inte offentlig. Vad kan man säga offentligt utan att det tummar på principen om diskretion inom esoteriken?
Kanske följande:
Livet är ett smörgåsbord av distraktioner. Men den enes distraktion är den andras livsluft. Man frågar ibland efter livets mening, men den är individuell, vi har olika instrument och stämmor i livets symfoni. Därför är det ofta spännande att höra berättelser om hur enskilda individer sökte och fann meningen med sitt liv, men tråkigt att höra dem predika om vad som är meningen med allas liv. För det stämmer inte. Allas liv har inte samma mening.
Den övergripande meningen, själva symfonin, är så komplex och på en så hög nivå att den inte kan beskrivas. Hör man den så hör man den. För att inte tala om dirigenten, för att fortsätta liknelsen.
Spelar man enbart lydigt och bokstavligt efter noterna så blir det mekaniskt och själlöst. Spelar man enbart efter sin egen känsla så kan det stundom bli alldeles fantastiskt som soloinsats, men samspelet med orkestern som helhet går förlorad. Det gäller att aldrig släppa frågan efter musikens idé, musikens eget väsen, musikens själ. Lyssnar de enskilda musikerna efter detta, är de lyhörda inför dirigentens subtila vinkar, ögonkast och avsikter, då blir det magiskt. Gripande. Då blir det mer än det som kan skrivas ner på ett notblad.
Det är då det blir bra.
Innan industrialismens och elektrifieringens tidevarv började rådde en annan tid. Då grubblade inte så många över livets mening. Man tog saker för givet. Saker var givna. Sedan dess har genomgripande förändringar skett, och de sker fortfarande. Vi märker det, hela tiden kommer nya saker som förändrar vår vardag. Först radio, sedan telefon, så tv, därefter mobiltelefoner och efter bara en kort tid internet för alla, i telefonen. Sociala media och sökfunktioner som gör att hela världens samlade kunskap finns tillgänglig i var mans ficka. Vill man läsa Dödahavsrullarna är det bara att ta fram sin lur och googla fram dem, de är digitaliserade sedan länge. Samma sak med alla andra av världens urkunder, lexikon, lagböcker och klassiska romaner. Vill man höra Beethovens pianosonater, ett flammande tal av Olof Palme, se en film eller ett reportage, det är bara en svepning bort så har man den i handen. Så även om man vill samtala med människor man aldrig har träffat, och troligen aldrig kommer att träffa. Fysiskt. För andligt kan man både missa och träffa människor på nätet. Precis som i den fysiska världen.
På tal om utveckling och förändring. Att spela i en symfoniorkester är en liknelse hämtad från den förindustriella tiden. Ett barn av vår tid skulle inte förstå den. Eller iallafall inte kunna känna sig in i situationen. Det hade varit bättre om jag liknade livet vid en fotbollsmatch. Även där finns ett visst utrymme för soloprestationer samtidigt som det i grund och botten handlar om att, blixtsnabbt, kunna läsa av varandra.
Man kan gå till vilket samarbete som helst och hitta samma dynamik. Det är hela tiden en balans mellan jaget och laget. Och det är verkligen aldrig enkelt! Det finns nämligen inga regler för hur man skall agera i fotboll. Det finns regler för hur man inte skall agera. Man får inte knuffas, inte ta bollen med händerna och så vidare, men vad man skall göra, det måste man komma på själv.
Symfoniorkestern var en dålig liknelse. Komplex konstmusik med noter är alldeles för färdig redan innan den utförs. Ett stökigt rockband är bättre. Det finns ett koncept, en övergripande idé och ett gäng musiker som förstår varandras musikalitet. Och troligen har en ledare. Det är mer som ett fotbollslag.
Målet för ett fotbollslag är tydligt: Att göra mål. Målet är målet. Då jublar publiken. Det är en följd av målet och inte målet i sig. Mer som ett kvitto.
Samma sak för bandet. Deras mål är inte att få publiken att jubla, det är ett kvitto. Målet för bandet är att låta musikens väsen inspirera dem till prestationer som överträffar vad de vet sig kunna. De går över sina kända gränser. Stannar de vid dessa gränser så är deras musik inte konst, utan hantverk. Skillnaden mellan konst och hantverk är att fastän konsten måste bygga på hantverk för att övertyga, så är det den marginal som transcenderar hantverket som gör konsten inspirerade, medryckande, berörande och … bra.
Det jag försöker beskriva här är frågan efter den relevanta inspirationen. Frågan efter det väsentliga, det som gör att det jag gör går utöver det blotta hantverket och leder vidare, in i en annan tid; en tid som inte bara är en upprepning, en ny version av en gammal tid, med samma gamla drama om och om igen.
Det kan vara värt att notera att symfoniorkestern skapades innan elektrifieringen och rockbandet efter. Bandet är en följd av industrialismen.
Det ligger i sakens natur att vi aldrig är riktigt säkra på att det är något gott som föds ur de nya inspirationerna. Vi känner en moralisk osäkerhet och frågar efter säkerhet, söker säkerhet, önskar säkerhet. Vi vill kunna bedöma ont och gott, och inser att det går lite utöver vår kompetens, så vi håller oss öppna. När någon är sådär tvärsäker på att det ena eller det andra är gott, eller ont, så blir vi lite skeptiska och tycker oss se tecken på motsatsen.
Den som känner denna längtan efter säkerhet i det moraliska omdömet och samtidigt blir ödmjukt skeptisk när andra menar sig ha det, den är inspirerad av något som traditionellt, i judisk esoterik, kallas ”Mi cha El?”. Mi-cha-El är en fråga. Man kan översätta den ungefär såhär: Mi = ”vad” eller ”vem”. Cha = ”som”. Och El är den moraliska omdömeskraftens gudomliga väsen. Det universella samvetets väsen. Det väsen som har sin mer eller mindre ofullkomliga avglans i varje människas hjärta, i form av det egna samvetet.
I den judiska esoteriken räknar man med två jämnstarka gudomliga krafter. Den ena är bedömande, den andra är benådande. Båda dessa ser från sina oåtkomliga höjder ner, och in i, det dolda djupet av människans hjärtlighet. På ytan kan ju hjärtligheten vara allt möjligt. Yster, frejdig, känslosam, finkänslig, uppmuntrande eller bara munter. Men det är hjärtlighetens rötter i de dunkla djupen som är föremålet för den universella omdömeskraftens intresse.
Vi skall komma ihåg att den universella nåden är lika intresserad. Det är på grund av den som den där frågans väsen kan backa upp den som i sin strävan att göra det goda vågar ta ett steg in i den okända framtiden.
Ingen är en ö. Och ingen är en jaglös flockvarelse. Alla har både ett jag och ett lag. Det gäller bara att, för att använda en liknelse från ishockey i stället för fotboll, se målet, släppa sargen och komma in i matchen.
Alexander Kieding,
Svärdsjöbygden oktober 2024
Lämna ett svar