Kristi offer och återkomst 4

Tredje kristusoffret: Den atlantiska tidens slut

Kära vänner. Igår talade vi om det andra kristusoffret i samband med den väg som Jesusväsendet gick – vägen som utgjordes av de offer det här är frågan om, och vars innehåll består av de steg Jesusväsendet genomförde på döendets väg: först erfor detta väsen jagets vanmakt i Saturnussfären, sedan astralkroppens upplösning och utvidgning i solsfären, och vidare uppgivandet av minnet i månsfären. Så speglade sig de tre kosmiska offergärningar som ägt rum på Saturnus, Sol och Måne i dessa tre kristusoffer som jaguppgivandets offer – uppgivandet av jaget – astralkroppens upplösning och eterkroppens avskiljande.

Idag har vi som föremål för vår betraktelse det tredje kristusoffret, det som är förbundet med avskiljandet av eterkroppen.

När människan går genom dödens port har hon först för sin inre blick sin livstablå, det vill säga samtliga minnen av sina livsupplevelser, som då står där inför hennes blick samtidigt, i rumsligt perspektiv. Efter tre dagar, i regel, börjar denna tablå lösgöra sig från den åskådande själen: den blir större, mycket större, växer sig jättestor och blir otydlig, för att till slut försvinna på grund av den stora dimension den antar.

Det som inifrån upplevs så motsvarar det faktum att människosjälen skiljer sig från eterkroppen. Och vad följer sedan på denna tilldragelse? Följden av denna tilldragelse är å ena sidan det att människolivets erfarenheter tas upp som stoff för världstänkandet och bearbetas av det. Å andra sidan sker som följd av denna tilldragelse det att människans själskrafter, vilka innan helt var tagna i anspråk av livstablån, nu själva blir föremål för upplevelse, för varseblivning. Det är kamalokatillståndet. Under kamalokatillståndet handlar det om att det mänskliga jaget kommer till varseblivning av det som själskrafterna bär i sig. Jaget löser sig från själskrafterna och upplever bedömandet av dessa själskrafter. Det inser då vad som var gott i livet och vad som var ont.

Något liknande hände också vid det tredje kristusoffret, mot slutet av den atlantiska tiden. Då blev det mänskliga jaget lösgjort från själskrafterna. Ty så som själskrafterna vid den atlantiska tidens början var blandade med livsprocesserna, så var jaget innan det tredje kristusoffret ännu blandat med själskrafterna. Och jaget lösgjordes från själskrafterna, för att begåvas med förmågan att själv rikta blicken mot världen, så att ett tillstånd kunde uppstå i människan – och det dröjde en lång tid innan det blev fullständigt utvecklat – i vilket hon kunde låta sitt jag som sådant ljuda, det vill säga det mänskliga jagets språk uppstod: inåt sett tankeförmågan, utåt sett det konsonantiska språket.

Den mest slående skillnaden mellan människan och djuret är den att människan inte bara upplever, utan dessutom kan redogöra för sina upplevelser. Denna förmåga, som så krasst höjer människan över djurriket, finns tack vare det faktum att människan inte bara har fysisk kropp, eterkropp och astralkropp, utan också ett jag, som är självständigt och lösgjort från astralkroppen. Innan det blev så kunde det självt inte ha någon överblick över det som skedde i astralkroppen och kunde således inte heller tala med konsonantiskt språk och inte tänka, vilket är människans inre språk.

Och så som människan efter döden avger sin minnesbild till världen, så att världstänkandet tar upp den som stoff, så gav kristus-Jesusväsendet upp sitt minne – och detta minne uppstod så hos människan, i form av förmågan till bedömande tänkande i det inre och förmågan att tala med konsonanter i det yttre.

Denna gärning motsvarar dessutom en bestämd formel och en bestämd figur. Och så som det första kristusoffret grundar sig på den ytterst enkla men innerligt avgrundsdjupa figur som den vertikala linjen utgör, och som det andra kristusoffret grundar sig på den återigen enkla men innerligt betydelsemättade horisontala linjen, utvidgningens linje, så ligger det även en bestämd figur till grund för det tredje kristusoffret. Det är den figur som man kan likna vid en spiral som inifrån och ut breder ut sig: i koncentriska kretsar breder den ut sig.

Så har vi en sammanfattning av de tre offren, formen av ett kors med en ständigt växande krets. Denna figur kan som rörelseform begripas så att det därvid handlade om att minnesförmågan försvann långt ut i världsperiferin och sammansmälte med världstänkandet, blev till ett med det. Därmed är den tanke, som motsvarar en bestämd formel, uttalad – den att man säger att det tredje kristusoffret skedde enligt formeln: ”Världstänkandet tänker.” Detta världstänkande upptog minnesförmågan, och i mänskligheten avspeglades detta i att den atavistiska minnesförmågan mer och mer avtog. I det yttre uttryckte sig detta i att den eteriska kropp som sköt upp över det fysiska huvudet sammandrog sig in i detta. I det inre yttrade sig detta faktum i det att förmågan att minnas, möjligheten att skåda tillbaka i det förflutna genom generationer, gick förlorad, och att denna kraft metamorfoserades till tankeförmåga och det konsonantiska talet.

Faran som den gången hotade mänskligheten, och som hon beskyddades från genom det tredje kristusoffret, var att mänskligheten inte längre bara skulle stå inför frestelsen, utan inför den oavvisliga faran, att helt bli upptagen i det luciferiska området. Om denna atavistiska imaginationsförmåga skulle ha bibehållits, om den inte upplösts mot slutet av den atlantiska tiden genom det tredje kristusoffret, så hade det kommit dithän att människorna från den atlantiska tidens början och slut hade fått böjelsen att ständigt vidareutveckla varje minnesförmåga och skåda tillbaka på bilderna från det förflutna. Det vore då inte bara ett tillbakablickande på den faktiskt genomlevda forntiden på jorden, utan det skulle ha kommit dithän att luciferiska betingelser förfalskade dessa bilder så att minnesperspektiven utgjorde en bro till Lucifers sfär, vilken vid den tiden omgav jorden som en astral ring.

Denna Lucifers sfär hade en mycket egendomlig makt, som grundade sig på att själva sfären egentligen innehöll visdom, men att denna visdom genomsyrades av ett moraliskt innehåll som stod i motsats till gudarnas avsikter. Låt oss förstå detta!

Det blir ju ständigt – även i våra kretsar – upprepat, den gamla satsen att människan är en avbild av makrokosmos, den stora världen: hon är den lilla världen, mikrokosmos. Genom kunskap om världen vinner vi självkännedom. Så är det idag. Men vad den luciferiska prövningen hade inneburit om inte det tredje kristusoffret ägt rum, är följande: människan hade överhuvudtaget inte bekymrat sig om att lära känna yttervärlden för att få självkännedom. Istället hade hon mycket väl insett att människan är en värld i sig, att all visdom finns samlad inom människan själv. Hon skulle ha låtit breda ut sig över hela världen – överallt hade hon upplevt speglingar av sig själv. Hon hade övertäckt, överglänst och överljudit världen med sitt eget väsen, och ett tillstånd av självnjutande hade upprättats för all evighet. Det skulle innebära ett självbeskådande och självspeglande som vore slutet för vidare framsteg.

I sagan om Narcissus kommer detta till uttryck. Narcissus förvandlades till en växt. Han steg ner i en lägre tillvaro genom att han speglade sig själv och blev tillfredsställd av sin egen skönhet.
Narcissusfaran var den fara mänskligheten hotades av mot slutet av den atlantiska tiden.

Självbespeglingens frestelse finns ju fortfarande, men genom kristusoffret är denna faras makt, som mänskligheten inte kunde motstå, så pass försvagad att den numera just bara är en frestelse, som människan kan stå fri gentemot. Om det tredje offret inte ägt rum vore det inte bara en frestelse, utan en tvingande nödvändighet.

På grund av att det än idag finns en fortsättning på den gamla indiska kulturen kan man finna mycket som pekar på den fara som den atlantiska tidens mänsklighet utsattes för. Det indiska tänkesättet, hela det indiska tänkandet, grundar sig på den psykologiska böjelsen, strävan att njuta av sig själv vilande i sig själv, det är något som härstammar ur Lucifers sfär.

Människan har inte till uppgift att vila någonstans. Uppgiften består i att uppstiga till allt högre offerförmågor och att kunna vila i handlingarna. Om denna fara inte blivit avvisad genom det tredje kristusoffret så hade det kommit dithän att mänskligheten via minnestablån stigit upp i den luciferiska sfären och förnummit sig som mikrokosmos genom att glömma makrokosmos. Människan hade njutit sig själv. Det vore ett tillstånd för mänskligheten som skulle inneburit att en efteratlantisk utvecklingstid överhuvudtaget inte skulle ha ägt rum. Den ariska utvecklingstiden hade inte ägt rum, människans jordeutveckling hade tagit slut.

Det är den atavistiska imaginationsförmågans fara. Den övervanns genom det tredje kristusoffret. Genom det öppnade människan sin blick för yttervärlden, och i och med att hon trädde ut i spiralen sökte hon efter tankar som kom utifrån. Den stora världen fick betydelse för människan: därigenom övervanns den stora faran att människan bara skulle avnjuta sig själv.

De skaror som följde den store Manu ut ur Atlantis drog till ökenområden som inte var förbundna med minnen från det förflutna, där allt var nytt för människorna, där man inte blev påmind om något, där yttervärlden inte påminde om Atlantis. Dessa människor var sådana som för det mesta då hade utbildat förmågan att tänka. De var manushyas, tänkarna. De hade bildat en ny ras, vars utveckling fortsätter än idag.

Faran som hotade mänskligheten vid den atlantiska tidens slut är i grunden den som senare uppträdde som Jesus Kristi första frestelse i öknen. Ty när frestelsen förde upp Jesus Kristus på ett högt berg och visade honom alla världens härligheter som han ville skänka honom om han bara tillbad honom, så innebar det att han frestade genom ägande. Ty egentligen äger man bara det som speglar människan i det yttre. Faran var att mikrokosmos skulle breda ut sig över makrokosmos, något som man skulle uttrycka med orden: ”Hur härlig är du inte, o människa!”
Det vore bara en återspegling av ens eget väsen i hela världsomgivningen.

Och faran med den atavistiska inspirationen – vilken övervanns på så sätt genom det andra kristusoffret att den bara förblev en frestelse och inte en fara med vital makt – faran med inspirationerna genom livsprocesserna innebar ju egentligen att mänskligheten ansattes av den andra frestelsen: den frestelse som i evangeliet antyds genom att Kristus-Jesus tas upp på tempelmurens krön för att han skulle störta sig ner och genom ett under bli uppfångad av änglar.

Nu betyder ju denna bild, att störta sig från tempelkrönet, att störta sig från huvudet ner i det undermedvetna, i förhoppningen att det där ska finnas krafter som ska bära och stödja en. Att helt ge sig hän åt en inspiration som verkar genom livsprocesserna, det är den andra frestelsens innehåll: att vinna förtroende till livsprocesserna, där änglar verkar och gör faror omöjliga.

Nu kan man säga att om denna fara inte övervunnits genom det andra kristusoffret, då hade följande inträffat med mänskligheten: de atavistiska inspirationerna hade allt mer och mer blivit till ett område där Lucifer och Ahriman kunde samverka, och om mänskligheten tvingats att hänfalla åt dessa hade hon råkat i ett tillstånd där människan som helt väsen överhuvudtaget inte skulle kunna bli förlöst, och om Ahriman skulle bli förlöst så skulle det bara gälla en annan del, men aldrig hela människan.

Genom det andra kristusoffret övervanns faran att av de sju livsprocesserna de övre tre – andning, näring och värmning – skulle uppgå i Lucifers öde, och att de undre fyra skulle hänfalla åt Ahriman, och att människan därmed skulle slitas itu till två olika världar.

Och såsom övervinnandet av de atavistiska inspirationernas fara var räddningen undan den andra frestelsen, så var övervinnandet av de atavistiska intuitionerna, genom det första kristusoffret under den lemuriska tiden, en räddning undan den tredje frestelsen i öknen, nämligen frestelsen att förvandla stenar till bröd.

Vad betyder denna bild – att förvandla stenar till bröd? Det innebär ju att något icke levande, något dött, ska upplevas, ska framträda så för medvetandet, att det ska ha det levandes egenskaper.

Och om människans sinnen bevarat sina ursprungliga intuitionsförmågor under den lemuriska tiden, då vore människan så förbunden med yttervärlden – åtminstone med den materiella yttervärlden – att hon genom sina sinnen liksom skulle sjunka in i den materiella yttervärlden, att hon skulle uppslukas av Ahriman, som då drog in i världen. Då skulle människan sjunka in i marken och bli de underjordiska sfärernas medborgare. Då skulle underjorden förvandlas från sten till bröd genom den uppslukade mänskligheten själv. Från denna fara räddades alltså mänskligheten genom det första kristusoffret.

Så ser ni, kära vänner, hur oerhört koncentrerat allt åter dyker upp i berättelsen om mysteriet på Golgata, om Kristus-Jesus verkan på jorden för nitton sekler sedan. Kristus-Jesus var tvungen att motstå dessa tre frestelser, men det var samtidigt en resumé, en sammanfattning av hela den tidigare mänsklighetsutvecklingen på jorden.

Och nu kom den fjärde faran, som hotade mänskligheten efter den atlantiska utvecklingen, i synnerhet under det sjunde århundradet efter Golgatamysteriet. Det var faran att varje enskild människa skulle drabbas av alla tre frestelserna samtidigt. Det var faran för den efteratlantiska mänskligheten. Vad innebär det att alla tre frestelserna kan drabba henne samtidigt? För att förstå det måste vi avvika något och gå tillbaka till början av dessa föredrag, där vi talade om att det gudomliga inte längre kunde uppfattas och begripas bara som trehet, utan som fyrhet, i det att den gudomliga personligheten uppstått på det fjärde stadiet, på jordestadiet. I och med att Kristus-Jesus levt och genomgått döden har något nytt uppstått i världen: den eviga personligheten.

Nu måste man ju å andra sidan tillstå att även det onda har sin plan, men att denna plan aldrig kan innehålla något egentligt nyskapande. Det, mina kära vänner, är den djupa skillnaden mellan det onda och det goda i världen. Det onda kan inte vara skapande, det kan bara efterlikna, bara imitera. Därför består det ondas plan – jag menar nu inte hur den i alla enskildheter kommer att utföras – det ondas stora plan, av en ut- och invändig imitation av den plan gudarna förverkligar i världsutvecklingen.

Det hör till det andliga livets djupare hemligheter att Antikrist är något som inte bara är Ahriman, inte bara Lucifer, inte bara Ahriman och Lucifer, utan något som måste uppstå som ond personlighet – Antikrist – motsatsen till Jesus Kristus. Antikrist förenar de tre frestelserna inom sig till en fjärde och låter de tre frestelserna i öknen råda i världen på ett yttre sätt. Och denna fara innebär att mänskligheten måste möta de tre frestelserna samtidigt med en dold, en i dunkel omhöljd fjärde frestelse, nämligen den onda personligheten: skenbart den absoluta friheten, det vill säga att leva och verka i sitt eget namn och för sig själv.

Och vad innebar de tre frestelserna i öknen för Jesus Kristus? Man måste redan ha kunskapsmod för att tillstå att det handlade om ett försök att göra Kristus till Antikrist. De tre frestelserna trädde mot Kristus-Jesus därför att den onde hade förhoppningen att Kristus skulle vara införstådd med honom. Hade det skett så skulle Kristus blivit till ond personlighet. Men Kristus övervann och avvisade de tre frestelserna. Kristus gick genom Golgatadöden och blev istället en dödsövervinnande personlighet. Det är avvärjandet av den fjärde faran: det fjärde kristusoffret i mänsklighetens historia.

Nu var emellertid vid tiden före och under Golgatamysteriet det mänskliga jaget så beskaffat att – skulle man kunna säga – det högre jaget och det lägre jaget var lika sammanblandade som jaget vid slutet av den atlantiska tiden var sammanblandat med astralkroppen, eller ännu tidigare livskrafterna med själskrafterna, eller under den lemuriska tiden de fysiska sinnena med de yttre krafterna. Jaget skulle harmoniseras, ty bara ett sådant jag kan hålla stånd inför mötet med Antikrist. Mötet med Antikrist kommer att ske. Det måste ske, men det blir bara en frestelse, inte ett överväldigande. Människan förblir fri.

Kristus-Jesus har inte fått frestelsen ur världen, ty människan måste själv välja. Men han har ställt fram friheten, möjligheten att på varje stadium i mån av den möjliga friheten hålla stånd mot frestelserna, så att det onda bara har det moraliska vapnet och inte tvångets vapen. Människan kan bedöma, när hon vill. Men att bedöma Antikrist är bara möjligt genom att det lägre och det högre jaget skiljer sig åt och blir till självständiga led, såsom jaget avskildes från astralkroppen vid det tredje kristusoffret.