Kristi offer och återkomst 3

Sju föredrag av Valentin Tomberg

Andra Kristusoffret: Den atlantiska tidens början

Kära vänner, igår talade vi om det första kristusoffret och närmare bestämt hur det gav upphov till att människan blev ett upprätt väsen och hur hennes sinnen harmoniserades. Detta innebar alltså att det i den mänskliga organismen numera finns en osjälviskhet och en lydnad, och att denna andligt-moraliska inverkan i den mänskliga organismen ledde till att huvud och hud blev de funktioner de en gång hade och till vad de idag har utvecklats till.

Detta första offer var dessutom nödvändigt för att skydda mänskligheten från att helt förfalla till Ahriman. Den ursprungliga intuition som var möjlig för människan genom den fysiska kroppen skulle förtäckas och omöjliggöras, så länge Ahriman genom intuitionen kunde tränga in i människans kropp och därmed i hennes vilja.

Men det fanns också en annan fara. Denna fara var att en ond inspiration, genom eterkroppens själslivsbeblandade livsprocesser, var möjlig till den grad att människan återigen kunde förfalla till det onda. Och denna inspiration kom nu inte längre bara från Ahriman – närmare bestämt utgick den gemensamt från Ahriman och Lucifer. Detta var möjligt genom att eterkroppens livsprocesser var helt genomdränkta av själsliv.

De sju livsprocesserna som Rudolf Steiner beskrivit i de nionde föredragen i serien Das Rätsel des Menschen från 1916 är följande: Först är det andningen. Vi andas in luft utifrån. Det andra är värmningen, det som vi använder till inre och yttre värme. Den tredje livsprocessen är näringsupptagningen. Den fjärde är utsöndringen av det som togs in som näring men inte kunde användas till kroppens uppbyggnad. Den femte är att det upptagna tillgodogörs för att vidmakthålla organismens liv, det är bevaringsprocessen. Men det gäller inte bara att bevara organismen, den måste också växa – tillväxten är den sjätte processen. Den sjunde processen är att människans organism kan skapa en annan organism, det är reproduktionen.

Allt detta var ursprungligen helt och hållet ett med människans själsliv. Livsprocesserna förlöpte inte utanför själslivet som idag, utan var medbestämmande i själens liv. Det var så att andningen och värmningen i synnerhet var genomsyrade av tänkandet, medan utsöndringen, näringsupptagningen och bibehållandet särskilt genomsyrades av känslan, och tillväxt och reproduktion var av viljeartad natur. Detta att livsprocesserna var så beblandade med det själsliga livet möjliggjorde varje ond inspiration som kunde utgå från Lucifer och Ahriman – själslivet var helt påverkbart. I det att ondskan å ena sidan steg ner från det astrala till det eteriska – det var det luciferiska inflytandet – och å andra sidan utövade sitt inflytande utifrån – så verkade Ahriman – kunde de båda strömningarna röra sig i en gemensam inspiration genom de sju livsprocesserna.

Låt oss med hjälp av exempel försöka få en föreställning om vad det innebar att det själsliga var helt förbundet med livsprocesserna. Ni vet ju från de meddelanden ur akashakrönikan som Rudolf Steiner gett att den gamla atlantiern länge hade makt över tillväxtprocessen. Med den gamla atlantiern var det så att han – särskilt i den första epoken – hade förmågan att förändra sin gestalt i enlighet med sin viljas styrka och innehåll. Om människan gav uttryck för en stark vilja blev hon fysiskt stark och stor. Kroppens tillväxtförmåga reagerade på viljan. Viljan och tillväxten var blandade, de utgjorde en enhet. De jättar som den grekiska mytologin berättar om, jättarna som även de mest olika ockulta traditioner i både öst och väst talar om, var gestalter vars tillväxtkraft stod under viljans inflytande.

Ett annat exempel kan visa oss något vad gäller en annan livsprocess. Man måste ju säga att dessa livsprocesser inte var något som helt plötsligt skiljde sig från det själsliga livet. Det skedde gradvis, så att det genom hela den atlantiska tiden fanns människor som bibehöll den gamla förbindelsen, och ännu under efteratlantiska tider fanns det atavistiska tillstånd.

Offergärningarnas verkningar måste man föreställa sig som något som inte kom som ett slag, utan som först gradvis kunde verka i det yttre. Med hjälp av ett exempel kan vi alltså komma till insikt om ett sådant bibehållet atavistiskt medvetande som härstammar från blandningen av andningen och tänkandet: den indiska Hatha-yogan, vilken lever vidare än idag, grundar sig på att andningen och tänkandet är ett förlopp, och att man kommer till inspirationen i det att man andas in fysiskt. Detta var under den atlantiska tiden något helt naturligt, andningsförloppets och tankeförnimmandets enhet.

Men vi kan anföra ännu ett exempel. Det finns ju folk som förblivit på det atlantiska stadiet, och till detta folkslag hör även kineserna. Hos dem har en tradition bevarats som härstammar från den atlantiska tiden: det är nämligen en kinesisk invigningsskolas ockulta tradition. Där är det så att den kinesiska ockultismen berör en grundprincip som går ut på att näring, utsöndring och bevarande kan utnyttjas till kunskapande och magi. Den kinesiska ockultismen har mycket att göra med de inre näringsprocesserna, och man kan säga att denna ”mittens konst”, vården av ”mittens människa” som utövas i den kinesiska kulturen – mitten mellan huvudets övre människa och tillväxtens och reproduktionens undre människa – förståelsen av mittens människa, är något av den kinesiska ockultismens grundprincip. Det är det ”falska hjärtat”, hjärtat som är helt och hållet ett med näringsprocesserna, och att han lever så att han ur dessa livsprocesser samtidigt kan utvinna andlig kunskap och utlösa målinriktade, verkningsfulla krafter.

Nu har ju även den exoteriska kinesiska kulturen draken till symbol. Den kinesiska draken är ett väsen som inte bara är Lucifer och inte bara Ahriman, utan ett väsen av luciferisk-ahrimansk natur. Den är en ”falsk mitt” mellan två motsatser. Detta antyder det andehistoriska faktum att ett vetande och en praxis har bibehållits i den kinesiska kulturen, som bygger på det att näring, utsöndring och bevarande av organismen en gång var förbundna med människans känsloliv, det vill säga med det själsliv som står mellan ande och kropp. Och just den inspiration som hotade hela mänskligheten på Atlantis är ju här, i en bestämd fast försvagad grad, ändå förverkligad. Den har bibehållits, men försvagad.

För att skydda mänskligheten från denna fara ägde kristusoffret i början av den atlantiska tiden rum.

Detta kristusoffer bestod återigen av att kristusväsendet förenade sig med Jesusväsendet, det vill säga med just det ursprungliga ärkeänglaväsen som inför varje offergärning förenat sig med Adams systersjäl. Men denna gång var förbindelsen olik den första gången. Varje kristusoffer har en särskild form av förbindelse och en unik form av offer från Jesu sida.

Med det första kristusoffret, under den lemuriska tiden, var det så att Jesusväsendet hängav sitt jag, det var ett upplåtande av jagprincipen. Och när vi talade om formeln ”Ske Faderns vilja”, så var det den formel genom vilken detta jag helt ställde in sig i just den faderström som den gången uppstod: genom just hängivenheten till faderprincipen under den lemuriska tidens offer.

Vad gäller det andra kristusoffret, i början av den atlantiska tiden, handlade det om ett hängivande av astralkroppen. Den hängav Jesusväsendet till Kristus. Låt oss försöka förstå vad det innebär. För att förstå det måste vi nu betrakta något som skenbart inte har med detta att göra, men som ändå kan kasta mycket ljus över vad det är frågan om i detta kristusoffer.

Den fysiska människan, som går döendets väg, går ju en lång väg, ty döendet består ju inte bara av att man i ett bestämt ögonblick drar sig bort från den fysiska kroppen. Döendet har stadier som går vidare, även i den andliga världen. Det handlar inte bara om själva döden, som inträffar i den fysiska världen, utan också om ett stegvis upphöjande av delar av ens väsen.

Lösgörandet av människans enskilda väsensled fortsätter. Efter tre dagars skådande av livstablån växer denna till jättestorlek, och eterkroppen löser upp sig i kosmos. Och efter kamaloka, som beskrivs i Rudolf Steiners Teosofi, där astralkroppen till sist löser upp sig i allmän sympati för världen, sker ytterligare ett avläggande av ett väsensled. Då stiger människans jag upp i världsmidnattsfären, i Saturnussfären, och förlorar då sitt jagmedvetande inför det överväldigande andliga innehåll det dyker in i, för att sedan återuppstå och börja vägen ner mot en ny inkarnation. Vi har alltså den fysiska kroppens död, upplösandet av eterkroppen och astralkroppen, och jagets vanmakt i världsmidnattsfären.

Nu utgjordes det första kristusoffret av att Jesus offrande fullbordade det som dagens människa efter sin död upplever i världsmidnattsfären. Såsom människan ger sitt jag hän till Faderns världar, som ligger över Saturnussfären, och i detta hängivande måste fortskrida ända till vanmakten, så skedde Jesu hängivelse till världens Faderande.

Och kristus-Jesusväsendets väg är alltså att genomgå döendets stadier i omvänd ordning: under den lemuriska tiden bestod offret av att hängivenheten gick så långt att jaget förföll till vanmakten i världsmidnattsfären, och vid det andra kristusoffret var det så att Jesusväsendets astralkropp, genomträngd av kristusväsendet, allt mer utvidgade sig, ända tills den genomgick den sorts död som människans astralkropp genomgår. Det var döden i solsfären: det är den sfär där även människan avlägger sin astralkropp. Det var denna process av att allt mer och mer utvidga astralkroppen som låg till grund för den formel, eller rättare sagt tanke, som uttrycks i orden: ”Världssjälens känsla allena ska råda.”

Det är den idé som förverkligades genom det andra kristusoffret, då astralkroppen utvidgade sig till jättestorlek, och detta förlopp avspeglades i människosjälen genom att själskrafterna lyftes ur livsprocesserna, så att den själsliga kroppen löstes från de sju livsprocesserna genom utvidgningens kraft. Till följd av detta själskropps utlyftande ur livsprocesserna uppstod det underbara att människan kunde hysa vokalspråket i sig – just det vokalspråk som var uttrycket för övervinnandet av ensamheten.

Ty det faktum att en röst tonar, att en själ frambringar ljud, betyder att denna själ söker förbindelse med andra väsen som förstår den. Det är den övervinnelse av ensamhet som därvid blev möjlig genom att detta andra offer ägde rum. Och således var det andra kristusoffret i grunden att genomgå det andra stadiet av det mänskliga döendets offerupplevelse, sett från ovan.

Det därpå följande tredje kristusoffret vid slutet av den atlantiska tiden, vilket vi ska tala mer ingående om imorgon, innebar att Jesusväsendet genomgick just den erfarenhet som människan genomgår under de första dagarna efter döden, då hon skådar sin livsminnestablå, och denna tablå så avlägsnar sig in i världens fjärran. Vid det tredje offret gav Kristus-Jesus sin eteriska kropp, det vill säga: minnestablån upplöstes, gavs bort, och i mänskligheten, som en avspegling av detta, inträffade upplösningen av atlantiernas imaginativa förmåga, deras minnesförmåga, och samtidigt födelsen av konsonantspråket, det egentliga mänskliga språket, som ju lever vidare än idag.

Och till sist det fjärde kristusoffret, själva Golgatamysteriet, i vilket de tre tidigare offren upprepades i resumé, i sammanfattad form. Det utgjordes av att Jesusväsendet, nu åter uppstigande, hängav sin astrala kropp åt Kristus, och med denna del av sitt väsen genomgick den fysiska kroppens död. Så kan ni se att denna döendets väg just var kristusoffrets väg.

Saturnusoffret upprepade sig i det första kristusoffret under den lemuriska tiden. Världsmidnatten, det mörker människojaget måste dyka in i efter döden, upplevdes först av Jesusväsendet.

Det andra steget var hängivandet av astralkroppen, och i hängivandet upprepade sig utvidgandet av den astrala kroppen i sympati för hela världen. Det var Soloffret, det andra kristusoffret.

Jesusvägens tredje steg i samband med kristusoffren bestod av att han hängav eterkroppen, att han avsade sig minnet. Det var återigen varje människoödes erfarenhet, vad varje människa måste uppleva omedelbart efter den fysiska döden. Detta var upprepningen av månoffret, vilket även motsvarar människans dödsupplevelse i månsfären.

Som fjärde steg har vi genomgåendet – i den astrala kroppen, vilken förbundit sig så med kristus-Jesusväsendet att den då var fysiskt inkarnerad – genomgåendet av den fysiska döden, den fysiska dödsporten.

Vid dessa fyra kristusoffer skedde ju varje gång en efterverkan, och dessa efterverkningar omfattade större tidsperioder innan de blev helt förverkligade. Men samtidigt innebar var och en av dessa verkningar även en delning av mänskligheten. Ty inte alla den ursprungliga mänsklighetens väsen tog upp dessa verkningar i samma mått och samtidigt. Vid det första kristusoffret, under den lemuriska tiden, vilket gjorde människan till ett upprätt väsen, var det bara en del av mänskligheten som höjde sig ur djurriket. Det uppstod nu nya former i djurriket genom att dekadenta människoformer inte kunde omgestaltas mot den vertikala hållningen. En del av mänskligheten höjde sig nu upp över den andra delen av mänskligheten som försjönk till det djuriska. (Det är inte själarna som här åsyftas, endast den kroppsliga organisationen.)

Vid det andra kristusoffret skedde uppdelningen i atlantier och lemurier. Genom att detta andra kristusoffer intensivt togs upp av en del av mänskligheten, och i ringa grad eller inte alls av en annan del, uppstod de framskridna atlantierna och de efterblivna lemurierna.

Efter det att det tredje kristusoffret ägt rum skedde så återigen en uppdelning av mänsklighetens företrädare i två strömningar: de skaror av atlantier som utvandrade med Manu var dem som helt och fullt upptog kristusoffret. De andra bildade de skikt som allt mer fjärmade sig från det tredje kristusoffrets verkningar.

Och med utgångspunkt i de andehistoriska fakta vi nu grundlagt kan vi så även skåda in i framtiden och förstå att de vidare kristusgärningarna, i synnerhet mysteriet på Golgata, också måste ha sina verkningar med en delning av mänskligheten som följd. Och att när Rudolf Steiner talade om två motsatta kulturer i den sjätte efteratlantiska kulturperioden, och om två raser senare, och till sist om två planeter som jorden ska dela sig i, så är det fortsättningen på en process som började vid tiden för det första kristusoffret under den lemuriska tiden.

Imorgon kommer vi att tala om det tredje kristusoffret. Jag hoppas att den linje vi idag tecknat upp, med Jesusvägens steg som den genomgångna dödsupplevelsens alla stadier, kan bli en levande bakgrund för våra vidare betraktelser, till vilka hör saker som slutligen kan upplysa oss om Kristi återkomst i det eteriska, som vi ska tala om på lördag.