Kristi offer och återkomst 2

Valentin Tomberg. Andra föredraget.

Första kristusoffret: Den lemuriska tiden

Kära vänner!
Igår talade vi om Golgatamysteriets kosmiska förspel, i den mening att de tre kristusoffren som ägde rum på jorden innan Golgatamysteriet har en kosmisk förhistoria. Vi betonade att ett offer ägde rum på den gamla Saturnus, vilket vände Saturnusutvecklingen till ett uppstigande, och att ett kristusoffer utspelades på den gamla Solen, vilket fick en spegling i det andra kristusoffret på jorden. På samma sätt var den första jordiska offergärningen en spegling av Saturnusoffret, och det tredje kristusoffret på jorden var en spegling av kristusväsendets månoffer. Dessa tre offer kom sedan till synes i sammanfattad form under Golgatamysteriet.

Nattvarden, Getsemanenatten och korsfästelsen på Golgatakullen har alltså en kosmisk förhistoria. På så sätt var korsfästelsens orörlighet det väsentliga i offret under Saturnustillståndet, Getsemanenattens ensamhet var det väsentliga som upprepades av Soloffret, och slutligen var nattvarden som handling för minnets uppståndelse en upprepning av det gamla månoffret. Vidare har vi talat om att det nya, det kosmiskt nya som skedde under Golgatamysteriet, var detta med döden och nedstigningen i jordens inre, Kristi så kallade nedstigning i helvetet.

Idag vill vi betrakta det första jordiska kristusoffret, nämligen det kristusoffer som ägde rum under den lemuriska utvecklingstiden. Vi har ju nämnt, och Rudolf Steiner säger det, att Kristi väsen under det första, det lemuriska offret, och under de nästkommande offren förband sig med Jesusväsendet. För att förstå offret måste man betrakta denna förbindelse. Men detta måste utgå från frågan: Vem är Jesusväsendet?

I och med denna fråga har vi att göra med två aspekter. Å ena sidan har vi ”ärkeängeln Jesus”, vilken hör till de ärkeänglar som genomför den nedåtstigande utvecklingen och därmed offrande stiger ner från ett högre plan till ett lägre. Å andra sidan har vi att göra med vad som kallas Adams syster- eller brodersjäl.

När syndafallet ägde rum förföll inte hela det mänskliga väsendet. En del av människoväsendet förblev utanför syndafallrets följder. Denna del betecknas som Adams broder- eller systersjäl. Enligt Rudolf Steiner är det ett eteriskt väsen, vilket innebär så mycket som att det är mänsklighetens livsande. Det rör sig om Adams buddhiska livskroppsväsen. Med denna Adams systersjäl förenade sig ärkeängeln Jesus till en enhet. Efter denna förening gav han sig hän åt kristusväsendet som ett kärl, vilket uppfylldes av kristusväsendet. Genom dessa tre väsens förbindelse till en enhet hade Kristus nu inte bara möjligheten att verka inom den tredje hierarkin, utan också i den fjärde. Ty om Adams systersjäl inte varit en del av Jesusväsendet vid tiden för offret, hade det bara varit verksamt för den tredje hierarkin. Men nu kom det an på att det även verkade för mänsklighetens del. Därför togs något mänskligt upp i Jesu väsen innan han lät sig genomträngas av Kristus. Så gick Kristi väsen över i mänskligheten.

Men nu står vi inför frågan: Hur är det kosmiskt-karmiskt möjligt att ett sådant icke-fallet fanns där? Hur kan man förstå att en del av Adams väsen kunde förbli i den andliga världen på andra sidan syndafallrets tröskel?

Bakom detta faktum står en kosmisk hemlighet, en kosmisk tilldragelse. I världsutvecklingens urbegynnelse, under det gamla Saturnustillståndet, skedde Viljans Andars offrande hängivelse till keruberna. Tronerna offrade sina viljor till keruberna. Nu blev denna vilja som strömmade ut ur tronerna – så att säga till kerubernas fötter – å ena sidan upptagen, å andra sidan tillbakavisad. Att viljan blev tillbakavisad, att offret inte togs emot, är grunden till att en värld uppstod. Det vi kallar världens substans härstammar ju från det av tronernas vilja som inte togs upp av keruberna. Den del som togs upp av keruberna är de förlösande möjligheternas kosmiska skatt, nådeverkningarna gentemot den sjunkande världen. Det som keruberna tog upp av tronernas vilja är det icke-fallna i världens substans. En del av världens substans strömmade ner i den materiella världen, den andra delen togs upp av keruberna. Det är den kosmiska urbilden för möjligheten att inte stiga ner i syndafallet. Det innebär att det på varje stadium, hos varje hierarki, finns möjligheten att förbli skuldfri på en bestämd andlig nivå, för att vid kosmiskt kritiska tidpunkter nedstiga till hjälp i förlösande syfte. Så har vi från världsutvecklingens urbegynnelse karmiskt förverkligat möjligheten till hjälpverksamhet, till förlösande verkningar i världen, som kan gripa in i hjälpande syfte, liksom utifrån, i den karmiskt betingade världen.

Samma sak gäller även för den mänskliga hierarkin. Även under jordeutvecklingen, vid syndafallet, blev en del av människoväsendet tillbakahållet i den andliga världen för frälsningens ändamål. Sedan dess har Adams systersjäl, genom årtusenden av människoutveckling på jorden, alltid haft syftet, uppgiften, att låta Kristi kraft strömma in i området för den mänskliga tillvaron. Så var det även med det första kristusoffret, på den lemuriska tiden. Bara genom att förbinda sig med Adams skuldfria systersjäl kunde Kristus påverka den mänskliga hierarkin och förändra människans fysiska konstitution. Vi kan alltså föreställa oss detta väsen som fullbordade offret på den lemuriska tiden så, att det var ett kärl av en ärkeängel, uppfyllt från ovan av Kristus och med en förbindelse till mänskligheten genom Adams systersjäl.

Verkningarna av detta offer under den lemuriska tiden bestod å ena sidan av att systemet harmoniserades, som Rudolf Steiner sade, och å andra sidan av att den fysiska människan fick sin upprätta hållning. Låt oss nu försöka förstå vad detta egentligen innebär.

När vi betraktar de mänskliga sinnena är det säregna för dessa sinnen idag att de är osjälviska. Till exempel ögat – en underbar bildning – betraktar inte sig självt, utan ger sig osjälviskt hän åt yttervärlden. Bara genom att ögat inte varseblir sig självt kan vi varsebli något av yttervärlden. Så även de andra sinnena: de ger sig osjälviskt hän, glömmande sig själva. Samtidigt är sinnena idag döda. De är det i människan som kommer närmast det mekaniska, det maskinmässiga. De arbetar som underbara mekanismer och gränsar till det mekaniska.

Det fanns emellertid en tid – det var innan syndafallet och under den lemuriska tiden överhuvudtaget – då sinnena var mycket mer levande än vad fallet är idag. De var sådana att när till exempel en färg varseblivdes, var det inte bara en varseblivning som ”det är grönt”, utan snarare blev hela människan stadd i rörelse genom denna varseblivning. Hon utvidgade sig vid varseblivningen ”blått”, skrumpnade ihop vid ”rött”. Hon andades färgerna genom sina sinnen. Sinnena hade ett mycket innerligare förhållande till varseblivningsobjekten. Varje sinne hade ett intuitivt förhållande till yttervärlden. Vill man uttrycka sig drastiskt kan man säga: genom alla sinnen kunde människan äta världen, som mat. Så var förloppet ursprungligen.

Nu uppstod en oerhörd fara efter syndafallet, efter det luciferiska elementets inträde. Faran var att människan inte bara föll till jorden, utan djupare: ända in i jordens inre, och därigenom – efter det att det luciferiska trängt in i människan – fullständigt skulle förfalla till Ahriman.

Om nu sinnena hade förblivit lika intuitiva som de ursprungligen var, hade Ahriman genast bemäktigat sig hela mänskligheten. Vid den tiden hade Ahriman inträtt liksom Lucifers skugga och fanns därmed i hela jordenaturen. I samma stund människan med sina sinnen berörde jorden, där Ahriman kom henne till mötes, kunde han ha uppslukat henne om hennes sinnen fortfarande stått i samma förhållande till jorden som tidigare. Sinnena var tvungna att förtäckas från Ahrimans intuitioner.

Det är välbekant att det en gång fanns ett atavistiskt klarseende. Det är också känt att detta atavistiska klarseende allmänt avtog. Detta avtagande skedde emellertid i helt bestämda stadier. Först hade människan atavistiska intuitioner, som kom till stånd genom den fysiska kroppen, precis som det fanns atavistiska inspirationer genom eterkroppen. Faran bestod i att detta skedde i en tid när människan inte kunde uppbåda något motstånd, när alltså sinnena ännu inte harmoniserats. Därför måste först de atavistiska intuitionerna släckas ut.

Det andra som skedde med människan var den upprätta hållningen. Människan reste sig med huvudet uppåt. Vad innebar det?

I och med det första kristusoffret utfördes en moralisk-magisk handling. Denna moraliska, magiska handling var att Jesus gav sig hän till Kristus: att ärkeänglaväsendet Jesus, förbundet med Adams systersjäl, gav sig hän till Kristus. Denna förmåga till hängivenhet utgjöt sig i mänskligheten, och därigenom blev de mänskliga sinnena till osjälviska sinnen, som kunde ge sig hän till världen på samma sätt som Jesus själ kunde ge sig hän till Kristus. Att denna hängivenhet blev till en organisk egenskap hos människans sinnen berodde på att den grundade sig på ett väsens hängivna upplåtelse till ett annat väsen. Denna händelse avspeglade sig i den mänskliga organisationen. Därför har vi idag ett öga som kan se.

Å andra sidan gav kristusväsendet hän åt Fadern. Detta första offer under loppet av jordeutvecklingen utfördes enligt formeln, enligt tanken: ”Ske Faderns vilja.” Det är tanken, skulle man kunna säga, bakom detta första offer under den lemuriska tiden: ”Ske Faderns vilja.” Kristusväsendet trädde i förbindelse med Fadern. Det andra var Jesu hängivelse till Kristus. Detta speglade sig i att sinnena blev osjälviska. Kristi hängivelse till Fadern speglade sig däri att människan reste sig i det vertikala. Rakt upp som en obelisk reste sig människan, och längst uppe huvudet som en spegling av Kristi hängivenhet till Fadern. Och i viljan, som bildade den fysiska kroppen, blev lydnaden nedsänkt. Den är grundlaget för hjärnbildningen.

Vid denna tid, då människan blev huvudbärare, förankrades något i människan som innebar lydnad inför världsödet. Vi skulle aldrig kunna tänka om vi inte blev lyssnande inför det objektiva tankelivet. Stumma måste vi bli inför den andliga världen. Och detta gjordes möjligt genom att människan reste sig upp och fixstjärnevärlden öppnade sig för henne så att hon innerligt kunde förnimma den.

Man kan föreställa sig kristusoffret under den lemuriska tiden så här: mänskligheten levde den gången i den horisontella månjordströmningen. Den vertikala riktningen kom så att säga in genom Kristus, och ovanifrån bildades då huvudets rund som en spegling av ursaturnustillståndet, eller den tidens fixstjärnevärld. Som bekant var i de egyptiska mysterierna ansatakorset det heligaste tecknet. Det bar egyptierna i sitt medvetande som ett tecken på kristusoffret under den lemuriska tiden. Det var människans uppresande och det mänskliga huvudets uppkomst.

Vid sidan av människohuvudets uppkomst, då människan reste sig upp, handlade det om sinnenas försvarslöshet och att de skulle bli otillgängliga för ett ahrimanskt angrepp. Bildartat och schematiskt kan man föreställa sig det så att människoväsendet inom sig var hetta, det vill säga uppfyllt av begär och önskningar, vilka kom från Lucifer. Men på denna hetta utgjöts från ovan ett kylande skikt av Saturnuskyla, vilken i sig var genomträngd av osjälviskhet. Det var med anledning av begären som människan täcktes och omslöts av osjälviskhetens kyla. Så uppstod den mänskliga huden. Det vi känner som hud är den fysiska följden av just den tilldragelse genom vilken människans sinnen harmoniserades.

Dessa sinnen utgjorde först en enhet, utgjuten över den mänskliga huden. Denna ström som omgav människan var den strömmande osjälviskheten. Den strömmade ut ur Jesusväsendets osjälviska hängivenhet gentemot Kristus. Och så kan man säga: när det i Mose skapelsebok sägs att människan efter syndafallet fick kläder av skinn, handlade det om att människan faktiskt började få hud i och med sinnelivets begynnelse. ”Hans ögon öppnades”, och samtidigt förtäcktes hans begärsliv av den osjälviskhet som strömmade fram ur det första kristusoffret. Denna osjälviskhet materialiserade sig och blev till hudens beröringssinne, ur vilket de andra sinnena som riktar sig utåt har utvecklats. Om detta inte ägt rum, om kristusoffrets två verkningar inte skett – nämligen människans uppresning och sinnenas osjälviskhet – skulle mänskligheten ha uppslukats av Ahriman. Då hade något liknande skett med hela mänskligheten som det som skedde med Judas, när han tog emot ”brödstycket” som Kristus räckte honom. ”Då han nu hade tagit emot brödstycket gick han strax ut, och det var natt”, som det står i Bibeln. Detsamma skulle ha skett med mänskligheten.

Än idag verkar Ahriman alltid utifrån: han verkar bedövande på människan, men inte tvingande inifrån. Om sinnena emellertid hade förblivit som de var under den lemuriska tiden, skulle Ahrimans utströmningar omedelbart ha flutit in i människans organism, och hon skulle ha varit fullständigt utlämnad till Ahrimans makt. Det första offret innebar alltså räddningen från faran att bli uppslukad av Ahriman.

Nu skedde i samband med detta kristusoffer – genom att människan så att säga blev ett osjälviskt, upprätt väsen – ytterligare något annat, nämligen ett förlopp i människans eteriska organisation. Låt oss nu se på hur det tekniskt sett gick till när människan fick en upprätt hållning och osjälviska sinnen. Den gången, under den lemuriska tiden – vid syndafallet – blev, som man kan läsa i Rudolf Steiners föredrag om Lukasevangeliet, livsetern och tonetern utlyfta ur det mänskliga godtyckets område och området för Lucifers verkningar. Livs- och tonetern blev beskyddade. I samma mått som livsetern steg upp ur människans inre, ur det mänskliga godtyckets område, skedde samtidigt ett nedströmmande av osjälviskhet från människans periferi: ett nedströmmande av vad man kan kalla dödseter. Döden drog in i den mänskliga organisationen.

Läser man i Bibeln om Faderns tre ”förbannelser” – att människorna dör, att de måste lida och att de måste slita och arbeta i livet – ser man att detta är betingat genom syndafallet. Men dödens intåg skedde inte plötsligt, utan gradvis. Först drog döden in i de sinnen som i början var livsprocesser, som näringsupptagning och andning. Först drog döden in i de mänskliga sinnena. Allteftersom människan mer och mer förkroppsligades och blev till ett upprätt väsen måste skelettet bildas som bärare för kroppen, av upprättheten. Där koncentrerades så dödskrafterna.

Först trängde döden in i huden, sedan bredde den ut sig och tog så det mänskliga skelettet i besittning. I början av den atlantiska tiden hade människan ännu inga ben i kroppen. Men senare, efter långa tider, blev människan allt dödligare i det att hon bildade sitt bensystem och döden allt mer drog in i kroppen från periferin, från huden.

Å andra sidan kom en lindring till människorna genom en välgärning, en nådehandling från Kristi sida, som bestod i att fastän döden visserligen drog in i människan gjorde även osjälviskheten det. Ödet blev ådömt människan, men samtidigt inplanterades lydnaden gentemot ödet.

Människan blev dödlig genom Faderns vilja. Men hon blev hjälpt genom att osjälviskhet och lydnad inplanterades i den fysiska kroppens viljeströmmar. Den fysiska kroppens dödsångest skulle vara outhärdlig om dessa strömningar inte fanns i kroppen, om inte lydnad och osjälviskhet inplanterades i den fysiska kroppen. På så sätt ligger formeln ”Ske Faderns vilja” till grund för huvud- och hudbildningen hos människan under den lemuriska tiden. Det är det första kristusoffrets moraliskt-andliga innehåll.

Och under det andra kristusoffret, i början av den atlantiska tiden, lyftes det själsliga ut ur livsprocesserna: ur andningen, värmebildningen, näringsupptaget och så vidare. Det själsliga lyftes ut. Vad innebar det? Lidandet, sjukdomen, drog in i mänskligheten till följd av syndafallet. Genom att det själsliga skiljdes från livsprocesserna fick människan möjligheten att höja sig över den blotta sjukdomen som sådan, ty hon kunde utveckla ett själsliv som inte uppgick i sjukdoms- eller hälsotillstånd.

Så blev människan i början av den atlantiska tiden å ena sidan bärare av sjukdomens kors – sjukdomen, smärtan, uppstod för själen bara därigenom att det själsliga livet lyfte sig ut ur livsprocesserna och därmed även måste uppleva livsprocessernas strömmar som något den inte kunde bemästra – hon blev till korsbärare. Men det uppstod också något som kan stå utanför sjukdomen. På så sätt gavs en hjälp att bära karma, och den andra ”fadersförbannelsen” lindrades.

Och under det att det tredje kristusoffret ägde rum – under det att den atlantiska erinringsförmågan släcktes ut – uppstod förmågan till konsonantiskt språk i människan. Genom tanken skapades ordet. Det var en förandligad ansträngning, men som samtidigt innehöll skapandets glädje. Ty under den atlantiska tiden började ansträngningen: arbetet på jorden.

I och med att människan förlorade minnet förlorade hon också kraften att behärska naturen. Hon blev tvungen att arbeta på jorden, som vi gör än idag. Då trädde den tredje ”fadersförbannelsen” i kraft: ansträngningen. Den lindrades genom det tredje kristusoffret, vilket hade till följd att människoväsendets själskrafter harmoniserades, så att det utsläckta förflutna kunde återuppstå genom talets skapande form. Så uppstod ett arbete och en möda som kunde bli till en fri, skapande handling.

Vi ser alltså att de tre kristusoffren även är förbundna med Faderns urkarmiska bud, och att de varje gång innebar en lindring av dessa.

Imorgon ska vi tala närmare om det andra kristusoffret, i början av den atlantiska tiden.