Alexander Kieding

Karaktärsanalytiker

13. Om den fysiska kroppens första anlag

I en föregående betraktelse har ett mån- och soltillstånd, vilka föregick jordens vara, antytts. Allenast inom månens vara uppstå för det skådande medvetandet ännu intryck, som erinra om jordelivets intryck. Men sådana intryck kunna icke längre vinnas, då den skådande blicken vändes tillbaka till jordens fjärran soltillstånd. Detta soltillstånd uppenbarar sig redan helt och hållet såsom en värld av väsenden och av sådana väsendens gärningar. För att få ett intryck av detta soltillstånd måste man hålla allt fjärran, som inom mineral- och växtlivets område på jorden kan giva upphov till föreställningar. Ty sådana föreställningar kunna allenast hava betydelse för insikten om jordens tidigare tillstånd självt och – de föreställningar som vinnas ur växtlivets område – för det sedan länge förgångna månexistensen. Till jordens uråldriga soltillstånd leda föreställningar, som kunna uppmuntras genom det djuriska och mänskliga naturriket, men som icke avbilda det blotta, som för sinnena framträder hos dessa rikens väsenden.

Nu finner det översinnliga medvetandet inom den eteriska kroppen verksamma krafter, som forma sig till bilder av sådan art, att dessa bilder uttrycka, huru den eteriska kroppen genom andliga väsendens gärningar inom den gamla soltiden mottog sina första anlag i världshändelserna. Dessa anlag kan man sedan följa i deras utveckling genom mån- och jordtiden. Man finner, att de därigenom förvandlats och genom förvandlingen blivit det, som nu visar sig verka som människans eteriska kropp.

Den fysiska kroppen kräver för sin förståelse ännu en annan verksamhet av det mänskliga medvetandet. Till en början framstår den såsom ett yttre avtryck av den eteriska kroppen. Men vid noggrann betraktelse visar det sig, att människan i sinnestillståndet aldrig kunde komma till en full utveckling av sitt väsende, om den fysiska kroppen allenast vore den sinnligt-fysiska uppenbarelsen av den eteriska kroppen. Vore detta fallet, skulle ett bestämt viljande, känsla och tänkande hos människan uppstå, men tänkandet, känslan och viljandet kunde icke så sammanfattas, att i människosjälen uppstår det medvetande, som uttrycker sig i jagupplevelsen.

Detta visar sig särskilt tydligt, då medvetandet utvecklas till egenskapen av skådande. För människan kan denna jagupplevelse först inträda i sinnevärlden, då hon är omhuldad av sin fysiskt-sinnliga kropp. Därifrån kan hon sedan föra den in i den elementariska världen och den andliga världen och därigenom genomtränga sin eteriska och astrala kropp.

Människan har alltså en eterisk och astral kropp, i vilka jagupplevelsen i första hand icke bildas. Hon har en fysiskt-sinnlig kropp, i vilken detta upplevande kan uppträda. Då nu den fysiskt-sinnliga människokroppen betraktas från den andliga världens synvinkel, visar det sig, att i henne finns något väsensartat, som icke ens från denna andliga värld fullkomligt uppenbarar sig i sin sanning.

Träder medvetandet såsom skådande in i den andliga världen, lever själen in sig i tankeväsendenas värld; allenast jagupplevelsen, såsom den genom motsvarande förstärkt själskraft kan föras in i denna värld, är icke blott vävd av världstankar; den känner, i världen av världstankar, icke ännu det som inom dess krets visar sig såsom likt det egna väsendet.

För att känna detta måste själen fortsätta sin väg in i det översinnliga ännu längre. Hon måste komma till upplevelser i vilka hon även är övergiven av tankar, så att alla sinnesupplevelser, och även alla upplevelser av tänkande, känsla och vilja, så att säga ligga bakom henne på hennes väg in i det översinnliga.

Därigenom känner hon sig först såsom ett med ett väsende som så ligger till grund för världen, att hon föregår allt, som människan såsom sinnligt, eteriskt eller astralt väsen kan iakttaga. Människan erfara sig då i ett ännu högre område, än den henne förut kända andevärlden är.

Denna värld, i vilken allenast jaget kan upplevas, må kallas den överandliga världen.

Ur denna värld framstår även området av tankeväsende ännu såsom en yttre värld. Är det översinnliga medvetandet förflyttat till denna värld, gör det en erfarenhet som kan karaktäriseras ungefär på följande sätt. Man kommer till denna karaktäristik då man följer det översinnliga medvetandets väg genom de olika stadierna.

Erfara sig själen i sin eteriska kropp och äro de elementariska förloppen och väsendena hennes omgivning, så vet hon sig vara utanför den fysiska kroppen; men denna fysiska kropp förblir såsom väsende förhanden, ehuru den, sedd utifrån, visar sig förvandlad. Hon löses så att säga upp för skådarblicken i en del, som framstår såsom uttryck för gärningar av andliga väsenden vilka varit verksamma från jordens begynnelse till nuet, och i en annan del, som är uttryck för något som redan var förhanden under det gamla månstillståndet av jorden.

Så förblir det så länge medvetandet allenast upplever sig i den elementariska världen. Det kan i denna värld bli varse, huru människan såsom fysiskt väsen var bildad under det gamla måntillståndet.

Träder medvetandet in i den andliga världen, löses åter en del av den fysiska kroppen upp. Det är den, som under måntillståndet bildats genom andliga väsendens gärningar. Men en annan del förblir kvar. Det är den som redan under jordens soltillstånd var förhanden såsom människans dåvarande fysiska väsende.

Dock förblir även av denna fysiska väsende något kvar, då allt kan beaktas ur den andliga världens synvinkel, som under soltiden skett genom andliga väsendens gärningar. Vad som då ännu kvarstår, uppenbarar sig först såsom gärningen av andliga väsenden från den överandliga världen.

Det uppenbarar sig såsom redan förhanden i soltidens begynnelse. Man måste gå tillbaka till ett tillstånd av jorden före dess soltid. I boken Vetenskapen om det fördolda försökte jag rättfärdiga, varför man kan kalla detta jordtillstånd för jordens saturnustillstånd. Jorden var i denna mening «Saturnus», innan hon blev sol. Och under detta saturnustillstånd uppstod de första anlagen till den fysiska människokroppen ur den allmänna världsprocessen genom andliga väsendens gärningar. Dessa anlag har sedan under de följande sol-, mån- och jordtiderna så ombildats genom de tillkommande gärningarna av andra andliga väsenden, att den nuvarande fysiska människokroppen blivit till.


Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *