Insikten i andevetenskapens resultat underlättas, om man i det vanliga själslivet fäster blicken vid det, som giver begrepp, vilka låta sig utvidgas och ombildas så, att de småningom nå fram till de förlopp och väsen som tillhöra den andliga världen. Väljer man icke med tålamod denna väg, blir man lätt frestad att föreställa sig den andliga världen alltför lik den fysiska eller sinnliga. Ja, utan denna väg kommer man icke ens att förmå bilda sig en riktig föreställning om det andliga självt och dess förhållande till människan.
De andliga händelserna och väsendena träda fram till människan, när hon har berett sin själ att varsebliva dem. Sättet, varpå de träda fram, är fullkomligt olikt det sätt varpå fysiska fakta och väsenden framträda. Man kan dock vinna en föreställning om detta helt annorlunda framträdande, om man ställer minnets förlopp inför själen.
– Man har för mer eller mindre lång tid sedan upplevat något. Det dyker i ett visst ögonblick – genom denna eller hin anledning – upp ur djupen av själens upplevelser. Man vet, att det så framdykande motsvarar en upplevelse; och man hänför det till denna upplevelse. I minnets ögonblick har man emellertid av upplevelsen intet annat närvarande än minnesbilden. – Tänk nu att i själen en bild framträder på sådant sätt, som en minnesbild är, men så, att denna bild icke uttrycker något tidigare upplevat, utan något för själen främmande. Man har därmed bildat sig en föreställning om huru den andliga världen till en början framträder i själen, när denna själ är tillräckligt förberedd därtill.
Emedan det förhåller sig så, kommer den, som icke är tillräckligt förtrogen med den andliga världens förhållanden, ständigt att framträda med invändningen, att alla «förmodade» andliga upplevelser icke äro något annat än mer eller mindre otydliga minnesbilder, vilka själen blott icke erkänner som sådana och därför håller för uppenbarelser av en andlig värld. Nu skall visserligen icke förnekas, att åtskillnaden mellan illusioner och verkligheter på detta område är en svårighet. Många människor, som tro sig hava varseblivningar från en översinnlig värld, syssla säkerligen blott med sina minnesbilder, vilka de icke erkänna som sådana. För att här se fullkomligt klart, måste man vara underrättad om mycket, som kan bliva en källa till illusioner. Man behöver exempelvis blott hava sett något flyktigt, så flyktigt att intrycket alls icke fullständigt trängt in i medvetandet; och det kan senare – kanske till och med helt förvandlat – framträda som en livlig bild. Man kommer att försäkra, att man aldrig haft något att skaffa med saken, att man har en verklig ingivelse.
Detta och mycket annat gör det fullkomligt begripligt, att uppgifterna från det översinnliga skådandet för dem, som icke äro förtrogna med andevetenskapens egenart, synas högst tvivelaktiga. – Den, som noga beaktar allt, vad som i min skrift Huru vinner man kunskap om de högre världarna? är sagt om framodlandet av det andliga skådandet, kommer väl att sättas i stånd att på detta område skilja mellan illusion och sanning.
Men i detta sammanhang må ock det följande sägas. De andliga upplevelserna framträda till en början visserligen som bilder. De stiga som sådana bilder upp ur djupen av den därtill förberedda själen. Det gäller nu att vinna det rätta förhållandet till dessa bilder. De hava värde för den översinnliga varseblivningen först då, när de genom hela sitt sätt att giva sig icke alls vilja tagas för sig själva. Så snart de tagas så, äro de knappast mer värda än vanliga drömmar. De måste kungöra sig såsom bokstäver, som man har framför sig. Man fäster icke blicken vid dessa bokstävers form, utan man läser i bokstäverna det, som genom dem uttryckes. Liksom något skrivet icke uppfordrar till att beskriva bokstävernas former, så fordra bilderna, som bilda innehållet i det översinnliga skådandet, icke att man uppfattar dem som sådana; utan de framkalla genom sig själva nödvändigheten att helt se bort från deras bildväsen och rikta själen mot det, som genom dem kommer till uttryck såsom ett översinnligt förlopp eller en väsenhet.
Så litet någon kan göra invändningen, att ett brev, genom vilket man erfar något tidigare fullkomligt okänt, dock blott sammansättes av de sedan länge kända bokstäverna, så litet kan man gentemot bilderna i det översinnliga medvetandet säga, att de dock blott innehålla det, som är lånat från det vanliga livet. – Detta är visserligen till en viss grad riktigt. Men för det verkliga översinnliga medvetandet gäller det icke vad som så är lånat från det vanliga livet, utan vad som i bilderna uttryckes.
Till en början måste själen visserligen bereda sig att se sådana bilder framträda i den andliga blickens krets; men därtill måste hon ock noga utbilda känslan att icke stanna vid dessa bilder, utan på rätt sätt hänföra dem till den översinnliga världen. Man kan fullkomligt säga, att till det sanna översinnliga skådandet hör icke blott förmågan att i sig skåda en bildvärld, utan ock en annan, som kan jämföras med läsandet i den sinnliga världen.
Den översinnliga världen är till en början att föreställa såsom något fullkomligt liggande utanför det vanliga medvetandet. Detta medvetande har intet, varmed det kan nalkas denna värld. Genom de i meditationen förstärkta krafterna i själslivet skapas först en beröring av själen med den översinnliga världen. Därigenom dyka ur själslivets flöden de utmärkta bilderna upp. Dessa äro som sådana ett målat skådespel, som egentligen helt är vävt av själen själv. Och detta är vävt av de krafter, som själen har förvärvat sig i den sinnliga världen. Det innehåller som bildväv verkligen intet annat än vad som kan jämföras med minnet. – Ju mer man gör detta klart för sig för förståelsen av det klärvojanta medvetandet, desto bättre är det. Man kommer då icke att överlämna sig åt någon illusion om bildernas natur. Och man kommer därigenom ock att utbilda en rätt känsla för på vilket sätt man bör hänföra bilderna till den översinnliga världen. Man kommer genom bilderna att lära sig läsa i den översinnliga världen. – Genom intrycken från den sinnliga världen står man de väsen och förlopp, som tillhöra denna värld, naturligt nog vida närmare än genom de översinnligt skådade bilderna av den översinnliga världen. Man kunde till och med säga, att dessa bilder till en början äro såsom ett förhänge, som själen ställer framför den översinnliga världen, när hon känner sig berörd av densamma.
Det gäller att man småningom finner sig in i sättet att uppleva översinnliga ting. I upplevelsen giver sig efter hand den sakliga tolkningen, det rätta läsandet. För betydelsefullare översinnliga upplevelser kommer det genom det skådade av sig självt att giva sig, att man icke kan hava att göra med minnesbilder från det vanliga upplevelselivet. Det kommer visserligen av dem, som hava tillägnat sig en övertygelse om vissa översinnliga insikter, eller åtminstone tro sig hava tillägnat dem, att på detta område framställas mycket orimligt. Hur många människor hänföra icke vissa bilder, som framträda i deras själ, till upplevelser från tidigare jordeliv, när de äro övertygade om de upprepade jordeliven. Man bör ständigt vara misstänksam, när dessa bilder synas peka på sådana föregående jordeliv, som i denna eller hin avseende äro lika det nuvarande, eller som visa sig så, att det nuvarande genom förståndsmässigt betraktande lätt kan begripas ur de förmodade tidigare. När i det verkliga översinnliga upplevelselivet det sanna intrycket av det eller de föregående jordeliven framträder, visar det sig väl för det mesta, att detta eller dessa föregående liv voro så, som man genom allt uttänkande av det nuvarande, genom allt önskande och strävande för detta, aldrig skulle hava kunnat gestalta dem, eller tankemässigt velat gestalta dem. Man kommer exempelvis i ett ögonblick av det nuvarande livet att mottaga intrycket av sitt föregående jordeliv, i vilket det är fullkomligt omöjligt att tillägna sig förmågor eller dylikt, som man i det livet ägt. Vida fjärran från att för sådana betydelsefullare andliga upplevelser bilder skulle inställa sig, som kunde vara minnen från det vanliga livet, äro dessa bilder för det mesta sådana, att man i det vanliga upplevelselivet alls icke skulle hava kunnat falla på dem. – För de verkliga intrycken från de helt översinnliga världarna är detta i ännu högre grad fallet. Så gives det exempelvis ofta ingen möjlighet att ur det vanliga livet gestalta bilder, som hänföra sig till tillvaron mellan jordeliven, det vill säga livet mellan den sista döden i det föregående jordelivet och födelsen i det nuvarande. Man kan där erfara, att man i det andliga livet utvecklat böjelser till människor och ting, som stå i full motsägelse till det, som man i jordelivet utvecklat i motsvarande böjelser. Man erkänner, att man ofta i jordelivet drivits att kärleksfullt syssla med något, som man i det föregående andliga livet (mellan död och födelse) avvisat, undvikit. Allt, som såsom minne av denna sak kunde dyka upp ur det vanliga upplevelselivet, måste vara annorlunda än det intryck, som man mottager genom den verkliga varseblivningen från den andliga världen.
Den, som icke är förtrogen med andevetenskapen, kommer visserligen ock då ännu att hava invändningar, när förhållandena äro så, som de nu beskrivits. Han kommer att kunna säga: Väl, du har något kärt. Människonaturen är invecklad. Varje böjelse är blandad med en hemlig motvilja. Denna dyker upp för dig beträffande det berörda tinget i ett särskilt ögonblick. Du håller den för en före-födelse-upplevelse, medan den kanske helt naturligt kan förklaras ur omedvetna själsliga förhållanden. – Mot en sådan invändning är i allmänhet intet annat att säga, än att den för många fall – helt visst kan vara riktig. Insikterna i det översinnliga medvetandet äro verkligen icke på lätt väg att vinna utan invändningar. Så sant som det är, att en «förmodad» andeforskare kan misstaga sig och hänföra ett omedvetet själsligt förhållande till en upplevelse från det före-födelse-andliga livet, så sant är det ock, att den andevetenskapliga skolningen leder till en sådan självkännedom, som ock omfattar den omedvetna själsförfattningen och ock i detta avseende kan befria sig från illusioner. Intet annat vill här påstås, än att sanna äro blott de översinnliga insikter, som i erkännandets verksamhet kunna skilja det, som stammar från de översinnliga världarna, från det, som blott den egna föreställningen har bildat. Denna åtskillnadsförmåga vinnes emellertid genom inlevandet i de översinnliga världarna så, att man på detta område skiljer varseblivning från inbillning så säkert, som man i sinnesvärlden skiljer ett hett järn, som man vidrör med fingret, från ett blott inbillat hett järn.
Lämna ett svar