Om det förtroende man kan hysa till tänkandet och om den tänkande själens väsen, ur meditationens perspektiv.
Dr Rudolf Steiner 1913
Det mänskliga tänkandet är för det vakna dagmedvetandet såsom en ö mitt i flodvågorna av det själsliv, som böljar fram i intryck, känslor, sinnesrörelser och liknande. Man har till en viss grad blivit färdig med ett intryck eller en känsla, då man har begripit det, det vill säga då man har fattat en tanke, som belyser intrycket eller känslan. Även i stormen av lidelser och affekter kan en viss ro inträda, när själens skepp har kämpat sig fram till tänkandets ö.
Själen hyser ett naturligt förtroende till tänkandet. Hon känner, att hon skulle mista all säkerhet i livet, om hon icke kunde äga detta förtroende. Det friska själslivet upphör, då tvivlet på tänkandet börjar. Kan man icke i tänkandet komma till klarhet över något, så måste man kunna hava trösten, att klarheten skulle infinna sig, om man blott kunde uppbåda tillräcklig kraft och skärpa i sitt tänkande. Över det egna omöjligheten att genom tänkande bringa något till klarhet kan man lugna sig; icke dock kan man tåla tanken, att tänkandet självt icke skulle kunna bringa tillfredsställelse, om man trängde in i dess område så, som det för en viss livssituation är nödvändigt för att vinna det fulla ljuset.
Denna sinnesstämning hos själen gentemot tänkandet ligger till grund för allt mänsklighetens kunskapssökande. Den kan vara dämpad genom vissa själsförfattanden; i det dunkla känslolivet hos själen är den alltid påvisbar. De tänkare, som själva tvivla på tänkandets giltighet och kraft, bedra sig om den grundläggande sinnesstämningen i sin själ. Ty det är ju i själva verket ofta deras tankeskärpa, som genom en viss överspänning framkallar dessa tvivel och gåtor för dem. Förtrodde de icke verkligen till tänkandet, så skulle de icke plåga sig med dessa tvivel och gåtor, vilka ju blott äro tankandets resultat.
Den, som utvecklar inom sig den här antydda känslan gentemot tänkandet, erfara i detta icke allenast något, som han utformar i sig som en kraft hos den mänskliga själen, utan ock något, som fullkomligt oberoende av honom och hans själ bär inom sig en världsverklighets väsenhet. En världsverklighets väsenhet, genom vilken han måste kämpa sig fram, om han vill leva i något, som både tillhör honom och den av honom oberoende världen.
Att kunna överlämna sig åt tankelivet har något djupt lugnande. Själen känner, att hon i detta liv kan komma loss från sig själv. Men denna känsla behöver själen likaväl som den motsatta, det vill säga känslan av att kunna vara fullkomligt i sig själv. I båda dessa känslor ligger det pendelslag, som är nödvändigt för hennes friska liv. I grunden äro vaka och sömn blott de yttersta uttrycken för detta pendelslag. Vid vaka är själen i sig själv, lever sitt eget liv; vid sömn förlorar hon sig i det allmänna världsupplevandet och är således på ett visst sätt lossriven från sig själv. – Båda utslagen av själens pendel visa sig genom olika andra tillstånd av det inre upplevandet. Och livet i tankar är ett lossnande av själen från sig själv, såsom känslan, sinnesrörelsen, affektlivet och liknande äro ett vara-i-sig-själv.
Så betraktat bjuder tänkandet själen den tröst, som hon behöver gentemot känslan av att vara övergiven av världen. Man kan på ett berättigat sätt komma till den uppfattningen: Vad är jag i strömmen av det allmänna världsförloppet, som löper från oändlighet till oändlighet, med mitt känsloliv, mina önskningar och min vilja, som dock blott hava betydelse för mig? Så snart man rätt har känt livet i tankar, ställer man emot denna uppfattning den andra: Tänkandet, som har att göra med detta världsförlopp, tager upp dig med din själ; du lever i detta förlopp, då du låter dess väsen flöda in i dig genom tänkande. Man kan då känna sig tagen upp av världen, i henne rättfärdigad. Ur denna sinnesstämning följer för själen en förstärkning, som hon erfara såsom om den vore henne tillkommen från världsherrarna själva efter visa lagar.
Från denna uppfattning är det icke långt till det steg, då själen säger: icke blott jag tänker, utan det tänkes i mig; världsblivandet talar sig ut i mig; min själ bjuder blott den skådeplats, på vilken världen som tanke utlevas.
Denna uppfattning kan av denna eller hin filosofi förkastas. Det kan med de mest skiftande skäl synas helt övertygande framställas, att den just uttalade tanken om «världens tänkande i den mänskliga själen» vore fullkomligt oriktig. Däremot måste det erkännas, att denna tanke är en sådan, som vinns genom inre upplevande. Först den, som på detta sätt har erövrat den, förstår dess giltighet fullkomligt och vet, att alla «motbevisningar» icke kunna rubba dess giltighet. Den, som har erövrat den för sig, ser just vid denna tanke med full klarhet, vad många «motbevisningar» och «bevis» i sanning äro värda. De synas ofta helt trovärdiga, så länge man ännu kan hava en oriktig föreställning om deras bevisvärde. Det är då svårt att komma till förstånd med människor, som finna sådana «bevis» avgörande för sig. Dessa måste tro, att den andre befinner sig i villfarelse, emedan de icke ännu hava utfört det inre arbetet i sig själva, som har fört honom till erkännandet av det, som för dem synes oriktigt, kanske till och med enfaldigt.
För den, som vill finna sig in i andevetenskapen, äro meditationer såsom den här över tänkandet framförda av nytta. För en sådan gäller det ju därom, att han bringar sin själ i en sinnesstämning, som öppnar henne tillgången till den andliga världen. Denna tillgång kan vara stängd för det skarpaste tänkande, kan vara stängd för den fullkomligaste vetenskaplighet, om själen icke bjuder något emot de andliga verkligheterna eller deras meddelanden, som vilja tränga in i henne. – Det kan vara en god förberedelse för att fatta den andliga kunskapen, om man ofta har känt, vilken förstärkning som ligger i den själsstämning, som uttalar: «Jag erfara mig tänkande enad med strömmen av världsförloppet.» – Det kommer härvid mycket mindre an på den abstrakta kunskapens värde i en sådan tanke, än på att i själen ofta hava erfaret den förstärkande verkan, som man upplever, då en sådan tanke kraftfullt strömmar genom det inre livet, då den som andlig livsluft utbreder sig i själslivet. Det gäller icke allenast om att erkänna det, som ligger i en sådan tanke, utan om att uppleva. Erkänd är den, då hon en gång med tillräcklig övertygelse varit närvarande i själen; skall hon bära frukt för förståelsen av den andliga världen, dess väsen och verkligheter, så måste hon, sedan hon är förstådd, i själen ständigt återuppväckas. Själen måste gång på gång fullkomligt uppfyllas av henne, allenast låta henne vara närvarande, med uteslutande av alla andra tankar, känslor, minnen och liknande. – Ett sådant upprepat koncentrerande på en fullständigt genomträngd tanke drager krafter samman i själen, som i det vanliga livet på ett visst sätt äro splittrade; den förstärker dem i sig själv. Dessa sammanförda krafter bliva till sinnesorgan för den andliga världen och dess sanningar.
Man kan i det antydda erkänna den rätta processen för meditationen. Först arbetar man sig fram till en tanke, som man kan inse med de medel, som det vanliga livet och erkännandet bjuder till hands. Sedan försänker man sig upprepat i denna tanke, gör sig fullkomligt en med henne. Själsförstärkningen kommer genom livet med en sådan erkänd tanke. – Här valdes som exempel en tanke, som är tagen ur tänkandets egen natur. Den valdes som exempel, emedan hon för meditationen är särskilt fruktbar. Dock gäller det här sagda om meditationen för varje tanke, som vunnits på det beskrivna sättet. – För den mediterande är det blott särskilt fruktbart, om han känner den själsstämning, som uppstår ur det ovan antydda pendelslaget i själslivet. Genom detta kommer han säkrast till den känslan, att han i sin meditation omedelbart blivit berörd av den andliga världen.
Och denna känsla är ett friskt resultat av meditationen. – Denna känsla borde utstråla sin kraft över innehållet i hela det återstående vakna vardagslivet. Och väl icke så, att det ständigt finnes något där såsom ett närvarande intryck av meditationsstämningen, utan på det sättet, att man ständigt kan säga till sig själv, att en förstärkning flyter in i hela livet genom meditationsupplevelsen. Om meditationsstämningen såsom ett ständigt närvarande intryck drar genom vardagslivet, så utgjuter den över detta något, som stör dess öppenhet. Hon blir då i meditationens tider icke nog stark och icke nog ren. De rätta frukterna bär meditationen just därav, att hon med sin stämning höjer sig ut ur det övriga livet. På detta verkar hon ock bäst, då hon som något särskilt, upphöjt, erfares.
Lämna ett svar