Åttonde meditationen
Den mediterande söker bilda sig en föreställning om «människans enhet med kosmos»
På den högsta nivå av själens vandring som här skildras når medvetandet en föreställning om att människan inte är en isolerad varelse, utan en del av ett oändligt kosmiskt väsen. Genom skådandet av det överordnade «jaget» och erfarandet av andevärlden som sitt hemland, träder själen in i en insikt om att hennes eget väsen är oskiljaktigt förbundet med hela universums andliga struktur.
Man erfar, att tankarna, känslorna och viljan, som lever i den mänskliga själen, inte är privata egenskaper, utan uttryck för kosmiska krafter som verkar genom henne. Varje tanke är en ekvation med universums lagar, varje känsla en vibration i den gudomliga harmonin, varje vilja en medverkan i den skapande ordningen. På detta stadium upphör dualiteten mellan jaget och världen; människan ser sig själv som ett medvetet centrum i ett oändligt nätverk av liv.
Denna enhet med kosmos innebär också ett ansvar. Själen förstår att hennes handlingar i det jordiska livet inte blott påverkar henne själv, utan hela den andliga världen. Hon bär inom sig en kraft att forma kosmos, och denna kraft måste användas med vishet och kärlek. Genom meditationen över denna enhet kan själen nå en tillstånd av fullkomlig överlåtelse, där hon inte längre strävar efter personlig vinning, utan blir ett redskap för den gudomliga viljan.
Detta erfarande är det högsta målet för den andliga utveckling som här skildras. Det är en återförening med källan till allt varande, en återgång till det ursprungliga tillståndet av enhet, från vilket människan en gång föll genom sin jordiska inkarnation.
I denna enhet finner hon sin fulla frihet och sitt sanna jag.
Lämna ett svar