Jag – Alexander Kieding

Här är jag, avklädd inpå bara själen. Såhär är just min intelligens distribuerad, förstärkt, försvagad, förhöjd och förvriden i det raster av tanke, känsla och agens som utgör ett själsliv. Var och en får tolka det efter behov och förmåga.

Personligt
I det yttre är jag en 62-årig stockholmare som lever i Svärdsjöbygden med fru, dotter, hästar och hoppkaniner. Jag föddes under Rekordåren, i Göteborg, och växte upp – efter ett par år på Norrmalm – i en trygg villaförort till Stockholm under det socialt experimentella 1970-talet. Jag åkte skateboard men var nog inte speciellt vild, ritade och läste mycket, iakttog människor och mig själv. Från femårsåldern, egentligen tidigare, intresserade jag mig för hur människor resonerar. Hur de tänker, vad de menar och vad som gör att de tror som de tror om sina liv, sina medmänniskor, sina sysselsättningar, rädslor och lidelser och om sina arbeten. När 1970-talet tog slut for jag till Amerika och blev kvar.

Speciellt förtjust blev jag i Arizona och New Mexiko. Där gjorde jag mig ett sorts basläger för långa liftarturer till Colorado och Kalifornien. Och för långa vandringar i Utahs röda öknar. Jag mötte väldigt många människor som ville berätta sina livshistorier, ofta även sina mörka hemligheter, för någon de aldrig behövde räkna med att träffa igen.

I ett litet hus på prärien träffade jag min blivande fru och några andra som bodde i två hushåll och försörjde sig på att stöpa, färga och sälja stearinljus. Samt på de astrologiska konsultationer som gjordes av en färgstark man. Denne man blev för mig en sorts mentor i en för mig svindlande kosmologi och människosyn som begripliggjorde astrologin utan att nödvändiggöra den.

Jag var inte speciellt intresserad av astrologi men var rätt bra på att rita, så han fick hjälp att rita snygga horoskop till sina klienter. Jag återvände till Sverige som 21-årig, gift familjefar. Vi fick tre barn och äktenskapet varade i 15 år. Sedan ville frun att vi skulle återvända till Amerika, men jag var inte redo, jag ville få med mig mer av den europeiska bildningstraditionen först.

Det slutade med att hon – och barnen – reste tillbaka utan mig. Jag var mitt i karriären, hade en skolklass och reste regelbundet till Ryssland för att ge kurser i postmaterialistisk pedagogik. Efter sovjettidens ideologiska materialism var ryssarna hjärtligt trötta på den gråa och dystra världsbild de hade fostrats in i. De kunde inte återvända till sina förfäders fromma men blinda tro och de kunde absolut inte stanna i den deprimerande ateismen.

Några deltagare visar stolt sina nya färdigheter i ”från bild till bokstav”; den äldre är Elsa Gretchkina, den sista sovjetiska utbildningsministern i Estland

Tre, fyra gånger per år reste jag till Pedagogiska universitetet i Tallinn, vidare till ryska Syktyvkar, Moskva, Jekaterinburg, Verch-Njevinsk, den stängda kärnforskarstaden Novouralsk och sibiriska Tomsk för att inspirera till en rysk pedagogik som bejakade den ryska mentalitetens känsla för det andliga utan att kasta ut de naturvetenskapliga landvinningarna med det kommunistiska badvattnet, och utan att hänvisa till en chauvinistisk, politiserad religiositet som bara vill övertyga med dogmatisk pondus och mäktig estetik. Denna vilda tid varade mellan Jeltsin och Putin. En tid för det bästa och värsta i Ryssland. När Putin tillträdde överlät han samtliga frågor om bildning och fostran till den rysk-ortodoxa patriarken.

Såhär i efterhand var det nog en historiskt unik tid att så ett frö i Ryssland.

En paus för te och samtal under en av kurserna i Tomsk, cirka 1997

Under hela mitt yrkesliv har jag arbetat med människor. Alla åldrar och alla sinnestillstånd, från snillen till dårar. Ryssarna lärde mig att vörda dårarna. Min nya fru, en klok kvinna, lärde mig att inte romantisera människor på grund av attribut som dårskap och genialitet, på samma sätt som jag var fostrad att inte romantisera någon viss klass, kön eller ålder. Inom pedagogiska kretsar är det exempelvis inte helt ovanligt att man romantiserar barn. Å, jag älskar barn, kan man få höra. Barn är så… och så kommer det en lista med plusord.

Jaha, tänker jag då, och när slutar människor vara älskvärda? I tonåren? Medelåldern? Blir de bra igen senare, kanske som åldringar? Nej, hela tanken att vörda vissa åldrar är futil. Fåfäng. I värsta fall döljer den besvärande böjelser, olika nyanser av pedofili. Jag hade en tid en assistent i en skolklass som visade sig ha sådana böjelser. Och jag borde ha förstått det. Men jag ville inte inse vad jag såg. Det var för mig en välgörande, rungande örfil att behöva konfrontera det faktum att jag äventyrat skolans elever med närvaron av en trevlig och engagerad men lite egensinnig man som bara barn med trasiga hemförhållanden tydde sig till. Han ställde nog inte till så mycket skada bland skolans elever, men många år senare fick jag höra skräckhistorier om hur han under flera år hade tvingat sig på en sinnessvag pojke som han ibland tog hand om.

Pojken är nu vuxen, och rasande. Mannen har gått i landsflykt och bytt namn.

Den typen av erfarenheter gjorde mig en smula vaksam, både inåt och utåt. Jag är nämligen inte alls säker på att mannen var helt klar över sin olyckliga läggning. Själen har mörka skrymslen och vrår som det, inte minst för en man, kan vara viktigt att utforska. Krafter slumrar där och kan väckas när man minst anar det. Introspektion räcker inte. Mannen ifråga var introspektiv. Han var inte alls främmande för att vända blicken inåt och besinna vad han såg.

Men även om man kan se aldrig så klart, både in i sig själv och in i andra människors inre landskap, så finns det en topografi där. Det är inte bara platt öken. Det finns klyftor och raviner, det finns gölar, tjärnar, träsk och sjöar, det finns djupa skogar och höga klippor. Själens natur kan vara minst lika dramatisk som den yttre naturen. Man ser inte allt. Det är varken möjligt eller kanske ens tillrådligt att belysa allt. Men jobbar man med utsatta människor så, kände jag, har man ett ansvar att sköta sin själshygien lika bra som sin kroppshygien och man har ett ansvar att försöka förstå även sina skuggsidor.

När jag med min andra fru återigen fick barn så mailade min halvbror hennes horoskop. Jag kunde ju sånt sedan amerikatiden, och arbetade dagligen med de tolv zodiakala kvaliteterna, de sju planetkvaliteterna, de fyra elementen och de tre själskrafterna som ett sätt att förstå både världen och själen, men så konkret som till personliga horoskop hade jag inte velat gå. Det kändes nästan lite förmätet. Som att fuska. Tjuvkika. Glutta i fel omklädningsrum.

Men jag tittade på min dotters födelsehoroskop och upptäckte att det var fullkomligt begripligt. Och att informationen var helt relevant. Jag tittade på andra födelsehoroskop. Vänner och bekanta. Artister, politiker och historiska personligheter. Folk vars karaktär jag hade ett hum om ändå. För att se, inte om astrologin stämmer – det hade jag ingen orsak att betvivla – men hur användbar och moraliskt försvarbar informationen var. Man kunde ju se allt!

Jag kom fram till att man nog får vara lite försiktig med sånt här.

Just för att det fungerade så bra. För att man såg så mycket. Horoskopet var som en lins, ett fönster in i själens fördolda värld.

Skulle jag ha sett min assistents pedofili om jag hade studerat hans horoskop?

Det blev en samvetsfråga. Och svaret är: Det går inte att utesluta. Å andra sidan har de allra flesta anlag till böjelser som de inte själva har någon aning om, och kanske inte ens lever ut i sin fantasi. Astrologi kan blotta böjelser, inte illgärningar. Som analytiker får man vara försiktig med vad man meddelar.

Samtidigt är astrologi såpass kontroversiellt – och den astrologiska världens undervegetation så full av klåpare och fuskare – att det inte utan vidare skulle gå att lansera metoden i skolvärlden. Visst, Ronald Reagan konsulterade en astrolog inför viktiga möten och beslut, men han höll det för sig själv, och när det uppdagades så fick hans alltid lika påpassliga och trofasta hustru Nancy rycka in och ta smällen. Damer kan väl få hålla på med lite skrock utan att det gör något. Män? nja. Män med makt? Aldrig. Det låter bara galet och farligt.

Jag arbetade med autister och andra människor med psykiska problem. En tid var jag rentav lunchkock samtidigt. Det var på en dagverksamhet för vuxna särlingar. Men jag gick inte ut öppet med att jag även arbetade med astrologiska analyser. Några visste väl om det, men det var inget jag skyltade med.

Min andra fru fick nog efter 12 år. En jupitercykel, för övrigt. Då ville hon hem till gården igen. Inte i Amerika den här gången men i Dalarna. Med våra två döttrar. Min mor hade dessutom fått Alzheimers. Jag sålde villan i Vagnhärad, flyttade in till min mor, en liten lägenhet i Stockholm, och veckopendlade till Dalarna. Jag var den ende som förstod vad min mor menade, hon – en beläst, verbal kvinna – hade ord för ord tappat talets gåva. Jag högläste för henne.

Man borde ha sett skilsmässan komma, men den kom som en chock. Vi hade ju aldrig varit osams! Vad var det jag inte visste om mig själv? Med stor kraft gav jag mig djupare in i studiet av både mitt eget och andras horoskop, samtidigt som jag skrev om filosofiska, existentiella och samhälleliga frågor i det yttre. Efter tre och ett halvt år krävde den äldsta av döttrarna, då 10, att jag skulle hitta en ny fru. Jag hade väl tänkt dö trogen, men dottern är bevekande och någon däruppe tyckte om mig, ty en ny fru kom; ung, snygg och extremt begåvad. Hon är idag ridskolechef i Dalarnas största ridskola – därav hästarna på presentationsbilden – och lärde sig för övrigt astrologins grunder på ett par timmar. Det brukar annars ta åratal att lära sig det hon lärde sig på en vecka, om det alls går. Alla har inte vad som krävs, vissa saker är medfödda utan att vara ärftliga. Det är sådant ett födelsehoroskop blottar.

Idag lever jag, äldsta dottern och tredje frun på en liten gård i utkanten av en liten by i andlöst vackra Svärdsjöbygden. En riddare tappade enligt sägnen sitt svärd i sjön på 1300-talet, sedan dess har den hetat Svärdsjön. Det var här som Gustav Vasa – återigen enligt sägnen – gömde sig undan de danska knektarna i ett hölass och blev stungen av ett spjut, men teg och klarade sig.

Jag ger så många konsultationer jag hinner, både skrivna, per telefon och inspelade och upplagda olistat på Youtube, medan jag skriver mina böcker, stundom tjänstgör i ett ordenssammanhang i Södertälje samt sköter gård, hästar och ett tjog hoppkaniner så gott det går.

Just nu jobbar jag på en fjärde bok i serien av astrologiska porträtt. Richard Wagner bredde ut sig så mycket i den tredje boken att Friedrich Nietzsche inte fick plats. Så det blir en till bok, med Nietzsche och några andra betydande kultpersoner, bland annat Rudolf Steiner. Kanske tar jag med Steve Jobs eller någon annan mer känd kultperson också. Det finns ju så många!

Vill man veta mer om min historia kan man lyssna på mitt sommarprat.

Yrke
Jag har aldrig varit speciellt öppen med mitt yrke. Jag tror det kallas ”att vara i förtroendebranschen”. Visserligen höll jag ett fyrsiffrigt antal föredrag – utan manus – under 1990-talet, men nästan inga offentliga, mest för kolleger och speciellt intresserade. Kritskissen på den gröna svartatavlan är från ett sådant föredrag, liksom bilderna från Tallinn och Tomsk. Hälsan tiger still, som det heter, och när det har bullrat så har det varit från någon elev jag har misslyckats med. Jag har såklart inte gått i svaromål, inget blir bättre av det.

Att göra karaktärsanalyser är lite som att vara klasslärare, socialterapeut eller specialpedagog. Man måste ofta åsidosätta sina egna känslor helt och hållet.

Självklart har även en karaktärsanalytiker mänskliga begränsningar. Precis lika många som vem som helst. Men han måste veta om dem. Och han måste vara ödmjuk och ärlig nog att tacka nej till uppdrag som är för emotionellt krävande.

Att ta sig an en person som väcker spontan motvilja är en viktig utmaning när man lär sig hantverket. Vissa människor är helt enkelt motbjudande och obehagliga för vissa andra människor, det är så det är här på jorden. Det är ingens direkta fel, det är bara så det är. Andra har sedan barnsben gått in för att göra sig motbjudande och obehagliga som en social strategi. Även en karaktärsanalytiker kan reagera. Kan man som analytiker inte komma över en sådan reaktion – men det kan man ofta – så får man tills vidare avstå från uppdraget. Hela ens yrkesheder vilar på en solid värdegrund som säger att man är diskret, har konsekvenstänk, är balanserad i omdömet samt empatisk.

Svajar någon av dessa fyra så är det inte min uppgift att göra en analys.

Vissa lär sig rätt snabbt den där inre gesten. Greppet. Hur man, utan att göra sig okänslig, övervinner den egna motviljan. Det går nämligen inte att förstå en annan människa på djupet så länge man hyser motvilja mot den. Inte ens om det rör sig om en historisk person.

Och det kan ju ställa till det.

För vissa historiska personer har vi kollektivt utnämnt till föremål för vår kollektiva avsky. En gemenskap — ja, ett samhälle — hålls helt eller delvis ihop av sådana överenskommelser. Dessa sammanhållande band är en del av det så kallade sociala kontraktet. Avtalet man ingår för att själv ingå. Det är ofta moraliska omdömen av typen ”Hitler var ond, Gandhi var god”. Innan vi fick Hitler så var det Napoleon. Han är nästan bortglömd nu, speciellt som symbol för ondska. Och innan vi fick Gandhi så fanns det andra som per definition var goda, berömvärda, föredömliga och alldeles alldeles underbara.

Även sådan stjärnstatus måste ställas åt sidan om man skall komma någon vart med en människas djupare karaktär. Vem var egentligen David Bowie?

Vem som helst mår inte bra av att försöka göra sig fri från sådana kollektiva känslor och sentiment. Man blir något av en outsider, även om man försöker vara diskret och ha en normal framtoning. Man hejar liksom inte på något lag längre. Inte sådär passionerat. Man är inte övertygande i hejarklacken. Den typen av härliga, uppfriskande extas som fyller den som står i hejarklacken och jublande skanderar HATA, HATA, HATA HATA AIK! Eller som svärmar för idoler, den blir ingen övertygande analytiker.

Det fattar ju vem som helst.

Men när det gäller analyser av den djupa och komplexa människosjälen, då kan man inte heller vara torr och laboratoriemässig. Ingendera extrem fungerar. Båda extremerna måste dock omfattas, inte uteslutas. För skulle man utesluta dem, då skulle man, som det heter, ”ställa sig oförstående”. Och det är ett avståndstagande. En gest av antipati. Som stör den förbindelse varmed analytikern förstår vad han har att förstå. Det hänger på förbindelsen.