En väg till självkännedom 6

Sjätte meditationen

Den mediterande söker bilda sig en föreställning om «jagkroppen» eller «tankekroppen»

Känslan av att vara utanför sin sinneskropp har man vid erfarandet inom den astraliska kroppen starkare än vid erfarandet i den elementariska kroppen. I denna känner man sig utanför det område där sinneskroppen är; men man känner även denna. I den astraliska kroppen däremot känner man sinneskroppen själv som något yttre. Vid övergången till den elementariska kroppen erfar man något som en utvidgning av det egna väsendet; vid inlevandet i den astraliska kroppen däremot en slags övergång till ett annat väsen.

Och i detta väsen känner man en andlig värld av väsen verka in. Man erfar sig på ett eller annat sätt förbunden, eller rentav besläktad, med dessa väsen. Och man lär sig så småningom inse hur dessa väsen själva förhåller sig till varandra.

För det mänskliga medvetandet vidgas världen åt det andliga hållet. Människan skådar andliga väsen, som exempelvis åstadkommer att de på varandra följande epokerna i mänsklighetens utveckling i sin karaktär verkligen bestäms av väsen. Det är tidsandar, eller urkrafter.

Andra väsen lär man känna, vilkas själsliga liv förlöper så att deras tankar samtidigt är verksamma naturkrafter. Man kommer till att erkänna att det blott för det sinnliga varseblivandet framstår så med naturkrafterna som just detta sinnliga varseblivande tror. Att i verkligheten däremot överallt där en naturkraft verkar, en tanke hos ett väsen lever ut sig, så som i handens rörelse en mänsklig själ lever ut sig.

Allt detta är inte så, att människan genom någon teori tillskriver naturförloppen bakomliggande väsen; den som erfar sig i den astraliska kroppen träder i ett så föreställningslöst, konkret förhållande till dessa väsen som människan i sinnevärlden träder i till andra individuella människor.

Man kan inom de väsen, i vilkas område man på detta sätt träder in, urskilja en gradering och tala om en värld av högre hierarkier. De väsen vilkas tankar för det sinnliga varseblivandet uppenbarar sig som naturkrafter kan man kalla formens andar.

Erfarandet i denna värld betingar att man inom sinnevärlden erfar sitt eget väsen som något yttre, så som när man i naturen ser en växt som ett yttre fenomen.

Man kommer att erfara denna art av att vara utanför det, som man i det vanliga livet måste erfara som hela omfånget av det egna väsendet, såsom i högsta grad smärtsamt så länge inte ett annat erfarande tillkommer. Vid ett energiskt inre själsligt arbete, som leder till den rätta förtätningen och förstärkningen av själslivet, är det inte nödvändigt att just denna smärta framträder i särskilt stark grad. Ty ett långsamt inträdande i det andra erfarandet kan inställa sig samtidigt med inlevandet i den astraliska kroppen.

Detta andra erfarande kommer att bestå däri att allt som förut var i, och vid, den egna själen, kan erfaras som ett slags minne, och att man alltså till sitt jag, så som det förut var, förhåller sig så, som man i sinnevärlden förhåller sig till minnen.

Först genom ett sådant erfarande vinner man det fulla medvetandet om att man verkligen själv, i en helt annan värld än sinnevärlden, lever med sitt eget väsen däri. Man har nu ett vetande om att man bär det hittillsvarande «jaget» med sig, som något annat än man egentligen är.

Man kan nu ställa sig själv gentemot sig själv.

Och man erhåller en föreställning om det som nu står gentemot den egna själen och om vilket hon förut sagt: Det är jag. Nu säger hon inte längre ”det är jag”, utan: det bär jag som något med mig. Så som jaget i det vanliga livet känner sig självständigt gentemot sina minnen, så känner sig det nu vunna jaget självständigt gentemot det tidigare jaget. Det känner sig tillhörigt världen av rent andliga väsen.

Och så, som detta erfarande – och just detta och inte en teori – ger sig, inser man vad det egentligen är man hittills betraktat som sitt jagväsen. Det framträder som ett väv av minnesföreställningar, som så åstadkommes av sinneskroppen, av den elementariska och den astraliska kroppen, som en spegelbild åstadkommes av en spegel. Så litet en människa håller sig för ett med sitt spegelbild, så litet håller sig själen, som erfar sig i den andliga världen, för ett med det, som hon av sig själv erfarit i sinnevärlden.

Jämförelsen med spegelbilden kan naturligtvis blott tagas som en jämförelse. Ty spegelbilden upphör när människan ändrar sin ställning till spegeln på motsvarande sätt. Den väv, som är såsom vävd av minnesföreställningar, och som framställer det man är i sinnevärlden, den håller för sitt eget väsen och har en större självständighet än en spegelbild. Den är på sitt sätt ett väsen för sig.

Och likväl är den gentemot det sanna själsvarat såsom en bild av det egna väsendet. Det sanna själsvarat erfar att det behöver denna bild för sin självreflektion. Den vet att den är något annat, men att den aldrig skulle ha nått fram till att verkligen veta något om sig själv om den inte först sett sin egen avbild i den värld som, efter hennes uppstigning i den andliga världen, blivit en yttervärld.

Den väv av minnesföreställningar som man nu betraktar som sitt tidigare jag, kan man kalla «jagkroppen» eller «tankekroppen». Ordet kropp måste i ett sådant sammanhang tagas i en utvidgad bemärkelse gentemot det som man annars är van att kalla en kropp. Kropp betyder här just allt som man erfar hos sig, och om vilket man inte säger, att man är det, utan att man har det hos sig.

Först när det skådande medvetandet nått därtill att erfara det som det hittills betecknat som sig självt, som en summa av minnesföreställningar, kan det vinna ett erfarande av det, som i sann mening ligger bakom dödens företeelse.

Ty det har nu nått till väsendet av en verkligt varande värld; en värld i vars väsen det självt erfar sig som ett väsen, vilket liksom i ett minne kan fasthålla det som erfars i sinnesvarat.

Detta i sinnesvarat erfarna behöver, för att fortsätta sitt varande, ett väsen av vilket det kan fasthållas så, som minnesföreställningarna i sinnesvarat fasthålles av det vanliga jaget.

Den översinnliga insikten uppenbarar att människan, inom världen av andliga väsen, har ett varande, och att det är hon själv, som hennes sinnesvara inom sig likt ett minne bevarar.

Frågan: Vad kan efter döden allt det vara, som jag nu är, besvaras för den skådande forskningen så: Du kommer att vara det som du av dig själv bevarar kraft av ditt varande som ett andeväsen bland andra andeväsen.

Man inser naturen hos dessa andeväsen, och inom denna natur sin egen. Och denna insikt är omedelbart erfarande. Man vet genom densamma, att andeväsendena – och med dem också den egna själen – har ett varande för vilket sinnesvarandet är en övergående uppenbarelse.

Visar sig för det vanliga medvetandet – i den första meditationens mening – att kroppen tillhör en värld vars sanna andel i den uppenbarar sig i dess upplösning efter döden, så visar den skådande iakttagelsen att det mänskliga jagväsendet tillhör en värld, till vilken den är bunden genom helt andra band än kroppen är till naturlagarna.

De band, med vilka jagväsendet är bundet till andeväsendena i den översinnliga världen berörs inte i sitt innersta väsen av födelse och död.

I det sinnliga kroppslivet uppenbarar sig dessa band blott på ett särskilt sätt. Vad som i detta liv framträder är uttrycket för sammanhang som är av översinnlig art. Då nu människan som sådan är ett översinnligt väsen – och för den översinnliga iakttagelsen också framträder som ett sådant – så är också i det översinnliga sambandet mellan människosjäl och människosjäl inte påverkat av döden.

Och det som för själen, som ängslig fråga, träder inför det vanliga medvetandet i sin ursprungliga form: Kommer jag att återse dem som jag i sinneslivet vetat mig vara förbunden med, efter döden? – måste av den verkliga forskningen, som på detta område är berättigad till ett erfarenhet omdöme, besvaras med ett bestämt ja.

Allt som här för själsväsendets erfarande som andlig verklighet inom världen av andra andeväsen sagts, kan genom den redan ofta nämnda förstärkningen av själslivet skådas. Men man kan ännu genom särskilda förnimmelser, som man utbildar, tillföra detta erfarande en hjälp.

I det vanliga erfarandet inom sinnevärlden ställer man sig till det som man erfar som sitt öde så, att man erfar det ena som inbjudande, det andra som motbjudande. En självbesinning, som kan vara helt förutsättningslös gentemot sig själv, kommer att behöva erkänna att de här i betraktande kommande sympatierna och antipatierna hör till de starkaste som människan kan erfara. Ett vanligt övervägande – exempelvis av det slag att dock allt är nödvändigt i livet, att man måste uthärda sitt öde – kan visserligen föra långt för en lugn livsstämning. Men för att uppnå något för ett fattande av det sanna människoväsendet erfordras mer.

Det angivna övervägandet kommer att ge själslivet de bästa av tjänster; men man kommer ofta att kunna märka att det som man i den angivna riktningen avklätt av sympatier och antipatier, blott försvunnit för det omedelbara medvetandet. Det har dragit sig tillbaka i människoväsendets djupare grunder och lever ut sig som själsstämning, eller också som avspänning eller andra känslor i kroppen.

Sann likgiltighet gentemot ödet erhåller man blott om man på detta område förhåller sig precis så, som med det upprepade, stegrade hängivandet åt tankar eller förnimmelser till själsförstärkning i allmänhet. Det räcker inte med överväganden som bringar det till förståndsinsikt, utan det erfordras ett intensivt samliv med ett sådan övervägande, ett under tider varande fasthållande av densamma i själen, med samtidigt borthållande av sinnesförnimmelserna och de övriga livsminnena.

Genom en sådan övning når man till en viss grundläggande själsstämning gentemot sitt livsöde. Man kan grundligt driva ut ur sig antipatierna och sympatierna på detta område och kan till sist låta allt som händer människan komma till henne, så som man som en helt yttre iakttagare ser en vattenstråle falla över en klippa och slå upp nedanför.

Det är därmed inte sagt att man på ett sådant sätt till slut skulle komma att stå känslolös gentemot sitt öde. Den som når till att med likgiltighet se på allt som med honom händer, är helt visst inte på någon uppbygglig väg. Men man står dock inte utan delaktighet gentemot yttervärlden i fråga om det som inte ödesmässigt berör den egna själen. Man ser vad som utspelar sig inför ögonen, med glädje eller med motvilja. Inte delaktighetslöshet i livet skall den efter översinnlig insikt strävande söka, utan omvandling av den delaktighet som jaget till en början har i fråga om allt som ödesmässigt berör det.

Det kan sannerligen inträffa att genom denna omvandling livligheten i det egna känsloväsendet till och med förstärkes, inte försvagas.

I det vanliga livet pressas mycket av själslivet över till tårar, vad det egna ödet beträffar. Men man kan också nå till den synpunkten att man har samma levande känsla gentemot sitt eget missöde, som man erfar när detsamma träffar en annan människa.

Människan når lättare till en sådan art av erfarande i fråga om de händelser som ödesmässigt träffar henne än exempelvis i fråga om de egna förmågorna. Den tanken är dock inte lika lätt åtkomlig som lever ut sig i glädje på samma sätt, om en annan har en förmåga som om man själv besitter den. När självbesinning söker tränga fram till själens djupaste grunder kan där mycket upptäckas av självisk glädje över så mycket, som man själv kan. Ett intensivt upprepat meditativt samliv med tanken att det i många avseenden för människolivets gång dock är detsamma, om man själv eller om en annan kan något, förmår föra långt i fråga om sant lugn gentemot det som man erfar som sitt innersta livsöde.

En sådan tankemässigt kraftfull förstärkning av själslivet kan, om den rätt anställes, aldrig leda till att man blott avtrubbar känslan för sina förmågor: man omvandlar den snarare. Man erfar nödvändigheten att förhålla sig i enlighet med dessa förmågor.

Och därmed är redan den riktning antydd som en sådan tankemässigt kraftfull förstärkning av själslivet tar. Man lär sig inse något i sig, som för själen i dess eget inre framträder som ett andra väsen. Särskilt uppenbarar sig detta när man därmed förbinder de tankar som visar hur man i det vanliga livet åstadkommit det ena eller det andra i det egna ödet. Man kan ju säga sig: Det eller det skulle inte ha hänt med dig om du själv i en tidigare tid inte betett dig på ett visst sätt. Vad som i dag händer människan framgår ju i mycket av det som hon gjorde i går.

Man kan nu, i syfte att föra sitt själs erfarande vidare än det är i ett visst ögonblick, göra en återblick på det hittillsvarande erfarandet. Man kan därvid uppsöka allt som visar hur man förut själv förberett senare ödeshändelser.

Man kan försöka att med en sådan återblick på livet komma till den tidpunkt då hos barnet medvetandet vaknar så, att det i det senare livet minns vad det erfarit. Gör man en sådan återblick så, att man med den förbinder den själsstämning som utesluter de vanliga själviska sympatierna och antipatierna med ödesmässiga händelser så står man när man minnesmässigt når den angivna tidpunkten i barnlivet gentemot sig själv så, att man säger till sig själv: Där har väl först möjligheten börjat att du känner dig i dig själv och medvetet arbetar med ditt själsliv; detta ditt «jag» var dock också förut där; det har visserligen inte vetande arbetat i dig, men det har fört dig till din insiktsförmåga såväl som till allt annat som du vet om.

Vad inget förståndsmässigt övervägande kan inse, det åstadkommer den beskrivna hållningen till det egna livsödet. Man lär sig blicka på ödeshändelserna med lugn; man ser dem förutsättningslöst nalkas en; men man skådar sig själv i det väsen som frambringar dessa händelser. Och när man på ett sådant sätt skådar sig, framträder för själen de betingelser för det egna ödet, som redan med födelsen är givna; som är förbundna med det egna jaget.

Man kämpar sig igenom till att säga: Så som du arbetat på dig själv i tiden efter att ditt medvetande vaknat, så har du också redan arbetat vid dig själv innan ditt nuvarande medvetande vaknat. Ett sådant genomarbetande av sig själv till ett överordnat jagväsen i det vanliga jaget leder inte blott till att man kan säga till sig själv: Min tanke bringar mig att teoretiskt uppfinna ett sådant överordnat jag, utan det leder till, att man erfar det levande väsendet av detta «jag» i dess verklighet som en makt i sig, och det vanliga jaget som en skapelse av detta andra i sig.

Att erfara detta är en sannskyldig begynnelse av skådandet av själens andeväsen.

Och om det inte leder till något, ligger det blott däri att man låter det stanna vid begynnelse. Denna begynnelse kan vara en knappt märkbar, dov förnimmelse. Den kommer kanske länge att förbli detta. Men om man starkt och kraftigt fortsätter att följa det som lett till denna begynnelse bringar man det till sist till skådandet av själen som andeväsen.

Och den, som nått till detta skådande finner det helt begripligt om någon som inte skaffat sig erfarenhet på detta område säger att den som tror sig skåda något sådant blott genom själsligt beteende försatt sig i en inbillning; i en självsuggestion av det överordnade jaget.

Men den, som är utrustad med ett sådant skådande vet också att ett sådant invändande blott kan härröra från denna brist på erfarenhet. Ty den som med allvar genomlever det beskrivna tillägnar sig samtidigt också förmågan att skilja sina inbillningar från verkligheter. De inre erfarenheterna och verksamheterna som på en sådan själens vandring är nödvändiga, om den skall vara en riktig, leder till att man gentemot sig själv, i fråga om inbillning och verklighet, tillämpar den strängaste försiktighet.

Man kommer, om det målinriktat strävas, att i det överordnade jaget se det huvudsakliga erfarandet i det som i början av denna meditation antyddes, det vill säga i skådandet av själens andeväsen. Och den som nått till detta skådande finner det helt begripligt om någon som inte skaffat sig erfarenhet på detta område säger att den som tror sig skåda något sådant blott genom själsligt beteende försatt sig i en inbillning, i en självsuggestion av det överordnade jaget. Men den som är utrustad med ett sådant skådande vet också att invändningen blott kan härröra från denna brist på erfarenhet. Ty den, som i allvar genomlever det beskrivna, tillägnar sig samtidigt också förmågan att skilja sina inbillningar från verkligheter. De inre erfarenheterna och verksamheterna, som på en sådan själens vandring är nödvändiga om den skall vara en riktig vandring, leder till att man gentemot sig själv i fråga om inbillning och verklighet tillämpar den strängaste försiktighet.

Man kommer med en målinriktad strävan att i det överordnade jaget se det huvudsakliga erfarandet av det som i början av denna meditation antyddes, det vill säga till skådandet av själens andeväsen. Detta skådande framträder som en självständig värld av väsen som lever i ett rent andligt samband med det mänskliga jaget. Man erfar, att detta jag, som man nu skådar som ett överordnat väsen, inte är bundet till de lägre kropparna – den fysiska, den elementariska och den astraliska – på samma sätt som dessa är beroende av varandra. Det överordnade jaget verkar snarare som en skapande kraft, som genom dessa kroppar uppenbarar sig själv i den sinnliga världen.

Och ju mer man fördjupar sig i detta erfarande, desto klarare blir det att det som man i det vanliga livet kallar sitt jag blott är en avspegling av detta högre väsen, en bild som anpassats till de villkor som gäller inom sinnevärlden.

Genom detta skådande öppnar sig också en ny insikt om döden.

Den, som lever i det vanliga jaget ser döden som ett slut på allt som är känt. Men den, som erfar det överordnade jaget ser döden som en övergång, där det sanna väsendet frigörs från de lägre kropparnas begränsningar och träder in i sin fulla verklighet bland de andliga väsendena.

Detta är ingen teoretisk föreställning, utan en direkt erfarenhet som ger visshet om att människans sanna väsen är odödligt och för evigt förbundet med den andliga världen.

Således kan man kalla detta överordnade jag för «jagkroppen» eller «tankekroppen», eftersom det bär på de tankar och erfarenheter som formar människans andliga identitet, oberoende av de fysiska och översinnliga höljen hon bär.