En väg till självkännedom 5

Femte meditationen

Den mediterande söker bilda sig en föreställning om den «astraliska kroppen»

När man genom den elementariska kroppen erfar en översinnlig yttervärld är man mindre avskild från denna än man vid erfarandet i sinneskroppen är från sin fysiska omgivning. Likväl har man ett förhållande till denna översinnliga yttervärld, som kan uttryckas så att man säger sig ha med sig vissa substanser av den elementariska världen som en särskild elementarisk kropp, såsom man bär på sig ämnena och krafterna av den fysiska yttervärlden i den fysiska kroppen.

Att det förhåller sig så, det märker man när man utanför sin sinneskropp vill orientera sig i den översinnliga världen. Det kan inträffa, att man har en viss företeelse eller ett visst väsen från den översinnliga världen framför sig; den kan vara dä, man kan skåda den, men man vet inte vad den är. Är man nog stark därtill så kan man driva bort den; men blott därigenom att man genom energisk besinning på sin erfarenhet i sinnevärlden försätter sig tillbaka i denna.

Men man kan inte förbli inom den översinnliga världen och jämföra den skådade företeelsen eller det skådade väsendet med andra. Blott därigenom kunde man orientera sig om vad det skådade betyder. Skådandet av den översinnliga världen kan alltså inskränka sig till att man varseblir enskildheter men inte kan fritt röra sig från det ena till det andra. Man känner sig då bunden vid enskildheten.

Man kan nu söka grunden till denna begränsning. Man kommer att finna den blott om man genom ytterligare inre utveckling, som ännu mer förstärker själslivet, når därtill att i ett särskilt fall denna begränsning inte längre är där.

Men då blir man varse att grunden, till att man inte kunde röra sig från det ena skådade till ett annat, låg i den egna själen. Man lär sig inse att skådandet av den översinnliga världen också därigenom skiljer sig från varseblivandet i den sinnliga världen, att man i den senare exempelvis kan se allt synligt, om man har rätt fungerande ögon. Ser man det ena, kan man genom samma öga också se det andra.

Så är det inte i den översinnliga världen.

Man kan ha så utvecklat det översinnliga iakttagelseorganet i den elementariska kroppen, att man kan erfara den eller den företeelsen; skall en annan företeelse skådas så måste organet för denna först särskilt utvecklas.

Nu har man gentemot en sådan utveckling en förnimmelse som är likt ett uppvaknande av organet för en viss del av den översinnliga världen. Man känner det som om den elementariska kroppen gentemot den översinnliga världen befinner sig i ett slags sömntillstånd, och som om den för varje enskildhet först måste väckas.

Man kan verkligen tala om ett sovande och vaknande i den elementariska världen. Blott är för denna värld sovande och vaknande inte växeltillstånd, såsom de är inom livet i sinnevärlden; de är som tillstånd samtidigt närvarande hos människan.

Så länge människan inte förvärvat förmågan att genom sin elementariska kropp erfara något, så länge sover denna kropp. Människan bär alltid denna kropp med sig, men som en sovande. Med förstärkningen av själslivet börjar uppvaknandet, men till en början blott för en del av denna kropp. Man lever sig alltmer in i den elementariska världen genom att man väcker alltmer av det egna elementariska väsendet.

Till detta uppväckande kan nu själen inte få någon hjälp av något i den elementariska världen själv. Så mycket som redan kan skådas: det ena skådade bidrar inte till att också ett annat kan skådas. Fri rörlighet i den översinnliga världen kan själen inte erhålla genom något som finnes i den elementariska omgivningen.

Om man fortsätter övningarna i själsförstärkningen erhåller man alltmer för vissa områden denna rörlighet. Genom allt detta blir man uppmärksam på något i sig själv som inte tillhör den elementariska världen, men som man i erfarandet av denna värld upptäcker i sig själv. Man finner sig som ett särskilt väsen i den översinnliga världen, som framträder som en styrare av sin elementariska kropp, som en behärskare av densamma, som så småningom väcker denna kropp till ett översinnligt medvetande.

Har man nått därtill överväldigas själen av en oerhörd ensamhetskänsla.

Man skådar sig i en värld som åt alla sidor är elementarisk; blott sig själv skådar man inom de oändliga elementariska vidderna som ett väsen som ingenstans kan skåda något likt sig själv.

Det skall inte påstås att varje utveckling till skådande leder till denna rysliga ensamhet; men den som genom egen kraft medvetet tillägnar sig själsförstärkningen kommer att nå därtill. Och den som följer en lärare vilken steg för steg ger honom anvisningar för att framskrida i utvecklingen kommer – kanske sent, men dock en dag – att erfara att hans lärare överlämnat honom åt sig själv.

Han kommer att finna sig först övergiven av denne och överlämnad åt ensamheten i den elementariska världen. Först i efterhand kommer han att inse att han behandlats vist av läraren och att denne varit nödsakad att hänvisa honom till sig själv, efter att nödvändigheten till en sådan självständighet uppkommit.

Som en i den elementariska världen förvisad framstår människan för sig själv på denna nivå av själens vandring. Men hon kan komma vidare om genom hennes inre övningar tillräcklig själskraft finns i henne. Hon kan börja – inte i den elementariska världen, visserligen, men i sig själv – att se en ny värld framträda, vilken varken är densamma som sinnevärlden eller den elementariska världen.

För en sådan människa tillkommer en andra översinnlig värld till den första.

Denna andra översinnliga värld är nu till en början en fullständig inre värld. Man känner att man bär den i sig själv och är ensam med den. Vill man jämföra detta tillstånd med något ur sinnevärlden, erbjuder sig följande: Någon har sett alla sina kära anhöriga dö bort och bär i sig blott minnet av dem i sin själ. De lever för honom blott vidare som hans tankar.

Så är man i den andra översinnliga världen. Man bär den i sig; men man vet att man är avskild från dess verklighet. Blott har det, som av denna verklighet lever i själen, självt en helt annan verklighet än blotta minnesföreställningar i sinnevärlden. Denna översinnliga värld lever i den egna själen ett självständigt varande. Allt som där är vill ut ur själen; vill till något annat.

Så känner man en värld i sig, men så, att denna värld inte vill stanna i själen.

Det framkallar en känsla som om man genom varje enskildhet av denna värld skulle sprängas sönder. Man kan nå därtill att dessa enskildheter själva befriar sig, att de liksom genomriver ens själshölje och undflyr själen.

Då kan man känna sig utarmad, berövad allt som så ryckts från själen.

Man lär sig nu inse att det som man av det översinnliga själsinnehållet så kan älska, att man älskar det för dess egen skull och inte därför att det är i den egna själen, förhåller sig på ett visst sätt. Det som man på ett sådant hängivet sätt kan älska rycker sig inte från själen; det tränger visserligen ut ur själen, men det tar så att säga själen med sig. Det för henne dit där det lever i sin verklighet. Det sker en slags förening med det verkliga väsendet, medan man tidigare blott burit något som ett efterbild av detta väsen i sig.

Men den kärlek som här avses måste vara en sådan som erfars i den översinnliga världen. I sinnevärlden kan man blott förbereda sig för en sådan kärlek. Man förbereder sig emellertid om man i sinnevärlden gör kärleksförmågan stark.

Ju starkare kärlek man i sinnevärlden är förmögen till, desto mer förblir av denna kärleksförmåga för själen i den översinnliga världen.

Detta gäller för enskildheterna i den översinnliga världen så, att man exempelvis inte kan nå till de verkliga översinnliga väsen som står i förbindelse med sinnevärldens växter, om man inte älskar växter i den sinnliga världen.

Men i fråga om sådana ting kan lätt en villfarelse inträda. Det kan hända, att en människa i sinnevärlden går helt kärlekslöst förbi växtvärlden; men det kan likväl i hennes själ finnas en för henne själv omedveten böjelse för denna värld. Då kan denna kärlek vakna när hon beträder den översinnliga världen.

Såsom av kärleken kan också föreningen med väsen i den översinnliga världen bero på andra själsegenskaper, såsom av den aktning eller vördnad som inom den översinnliga världen själen kan erfara för ett väsen när hon först känner efterbilden av detta väsen framträda i sig.

Dessa egenskaper kommer dock alltid att vara sådana som man måste räkna till de inre själsegenskaperna.

Man kommer på så sätt att lära känna de väsen i den översinnliga världen till vilka själen själv, genom sådana egenskaper, öppnar tillträdet.

Ett säkert sätt till orientering i den översinnliga världen öppnar sig därigenom att man genom sina förhållanden till efterbilderna av väsendena gör tillträdet till dem fritt. I sinnesvärlden älskar man ett väsen sedan man lärt känna det; i den andra översinnliga världen kan man älska efterbilden före mötet med verkligheten, emedan denna efterbild inställer sig före detta möte.

Vad själen på detta sätt lär känna i sig, är inte den elementariska kroppen. Ty det står gentemot denna som dess uppväckare. Det är ett i själen befintligt väsen, som man erfar så som man skulle erfara sig själv om man i sömnen inte blev medvetslös, utan medvetet erfor sig utanför sin fysiska kropp och vid uppvaknandet erfor sig som uppväckaren.

Så lär själen känna ett i henne befintligt väsen, som är ett tredje – ett väsen utöver den fysiska och den elementariska kroppen. Detta väsen må kallas den astraliska kroppen, och med detta ord må här till en början inte antydas något annat än vad som i själsväsendet erfars på det beskrivna sättet.