1. Vad är astrologi för dig?
2. Hur använder du astrologi i ditt liv?
3. Vad får du ut av det?
1. Vad är astrologi för mig?
För mig är astrologi en strimma av urljuset, eller om man så vill toppen på ett isberg av kunskap om världen. Det mesta ser vi inte, det är under ytan. Och det vi ser är högst hälften av det som syns. Som kan ses, beroende på ansatspunkt. Ansatspunkten beror i sin tur på karma. Månnodernas varifrån och varthän. Detta isberg är, när jag tänker efter, mer som urberget. Det sticker upp en klippa här och en häll där, men hela kan man aldrig gräva fram. Det går liksom hela vägen ner. Men vi kan veta en hel del genom geologi, i överförd bemärkelse genom att ödmjukt och poetiskt studera det vi ser. För en geolog innebär det att se strukturer i bergarterna och följa dem, mentalt, ner i djupen för att förstå bergens historia och uppkomst. Som Novalis skrev: Geologen blickar neråt in i kristallvärlden och anar forntiden, astrologen blickar uppåt in i astralvärlden och anar framtiden. Men ytterst sett, menar jag, så är även kristallvärlden, den fysiska världen som sådan, en förtätning av astralvärlden. Den fysiska världen är gammal framtid. Kristalliserad andeeld. Att tänka så och att leva så, det är nog var astrologin mest ”är för mig”, resten är liksom biprodukter och sekundärfenomen.
2. Hur använder jag astrologi i mitt liv?
Så, här är alltså avdelningen ”sekundärfenomen”. Hur det primära kan användas. Vad det kan vara bra till. Och hur just jag använder denna kunskap. För det första begränsar jag mig så mycket som rimligen är möjligt. Jag målar inte bättre med fler färger än med färre. Världens bästa kolorist, William Turner, använde bara sju färger. Det är ju lite som planeternas astralfärger, som man porträtterar en själ med. Den västerländska klassiska musiken, i all sin komplexitet, utgår också från sju – sju heltoner. De svarta tangenterna är halvtoner och alla andra tangenter är upprepningar i andra oktaver. Själva skalan har sju toner. En indisk raga har 36 toner som utgångspunkt och blir extremt komplex vad själva melodierna beträffar, men bryr sig inte om de stämningsrum som skapas av ackord i dur och moll. Så jag använder en rätt enkel form av astrologi och applicerar inte för mycket av nya saker jag lär mig. Det nyupptäckta får mogna och själv hitta in i det jag bottnar i. Vilket det då och då gör. För mig är det avgörande att aldrig någonsin använda esoterisk kunskap (och astrologi ÄR esoterisk kunskap, även om det populariseras i vågor beroende på tidsanda och sånt) för att skada människor, reducera dem till sina dåliga sidor och liknande.
Jag har samma etos kring astrologi som kring att arbeta med barn, utvecklingsstörda, handikappade och gamlingar. Det är HELT ovidkommande om de är snälla eller stygga, blyga eller dryga, fula eller fina, fjäskiga eller föraktfulla. Det är inte sådant jag forskar i och det är inte mina personliga känslor av spontan sympati eller motvilja jag har som arbetsredskap. Är jag det minsta osäker, känslomässigt, så avstår jag till en bättre dag. Eller ett bättre liv, om det är riktigt illa. Utgår jag från mitt spontana tyckande så kommer själsporträttet att vara ett pinsamt självporträtt – beskrivningen av den andre kommer att handla om mig själv – och jag kommer att skämmas.
Skam är bra och nödvändigt. Men man har nog att skämmas för ändå och behöver inte öka vedhögen till skambrasan, det är bara att gå djupare in i sig själv med samvetet påkopplat så har man allt bränsle man behöver för att inte bli kallhjärtad. Att bikta sig inför sin skyddsängel varje kvällsåterblick är en sund praxis.
Åtminstone har den gjort mig gott under decennierna.
Det händer att jag frågar lite försiktigt om någon bekant kan tänka sig att låta mig titta snällt på dess himmel. Kanske säga lite av vad jag ser som tack för förtroendet. Inte som sällskapslek, utan för att visa vilken svindlande vishet som faktiskt finns i stjärnornas tindrande värld. Att den är besjälad och levande – talande – inte stum och död. Och att själen är större än man tror.
Sedan använder jag astrologin för att ge andra människor (som ber om det och betalar för sig) mer handgripliga redskap för att förstå sig själva och hantera sina livs- och arbetssituationer, sina karriärer, hobbies, passioner och utmaningar också. Det kan man ju läsa mer om här, vilket många av er såklart redan vet.
3. Vad får jag ut av det?
Jag får tecken att tänka med. Att förstå medelst. Jag får struktur kring den för mig fundamentala upplevelsen av ett levande kosmos, en befolkad astralvärld, och jag kan orientera mig bättre i upplevelsesfärer där det skulle vara farligt att vara annars. Eftersom man kan gå vilse, falla för frestelser, skrämmas till paranoida traumer och få permanenta vanföreställningar, kort sagt bli knäpp. Sådär som någon som har tagit för mycket LSD, DMT eller motsvarande och aldrig riktigt kan landa igen. Tappat landningsställen. Hamnat på fel planet. Men kanske mest får jag tacksamheten att kunna hjälpa andra att se, där de är betjänta av att se men saknar lupp, kikare, infraljus, raster eller periskop. Den tacksamheten är det mest tillfredsställande jag vet. Mitt förnamn betyder ”den som hjälper människor” och mitt efternamn betyder ”den som är vid källan”, och jag antar att jag kan känna en viss ödmjukhet inför det. Det är ju inte jag som har hittat på att jag skall heta just så, och det är ju omöjligt att leva upp till det så mycket som det skulle behövas, men det sporrar iallafall till strävan i en viss riktning.
Det var ytterst motvilligt jag ”kom ut som astrolog” för några år sedan, när en klient startade en ambitiös dagstidning på nätet och envisades med att helgbilagan skulle ha en astrologispalt – och att jag skulle skriva den. Men jag ser sånt som en karmisk fråga och säger inte utan visare nej. Det är en svaghet, men jag vill vara ödmjuk inför vad livet ber mig om. Hursomhelst bejakade jag saken och skrev ett 20-tal analyser av olika mer eller mindre kända personer. Som en allmänbildande och underhållande sak. Och så passade jag förstås på att lägga in det jag tycker är viktigt om etik. Varje porträtt börjar med samvetsfrågan: Vem är jag att tränga så djupt in i en annan människas fördolda dimensioner – och vem är du att konsumera sådan information!
Redaktören blev så imponerad att han efter ett par år, när tidningen gick i graven, samlade ihop 16 av porträtten till en sorts bok. Jag tyckte mest det var pinsamt. Trodde inte den skulle sälja eller ens gå att förstå. Att layouten var fel, titeln var töntig, papperskvaliteten var för dålig, typsnittet för litet och att man inte kan visa horoskop i svartvitt. Redaktören, nu förläggare, var fullkomligt oemottaglig för mina invändningar så jag ställde en enda litet ynka villkor, nämligen att mitt porträtt av Olof Palme skulle få vara med. Han hade nämligen refuserat det till tidningen. Och det utan att ens ha läst det. Eftersom, sade han, han ”är så trött på Palme”!
AssåvadåTRÖTT?? För mig KAN inte astrologiska analyser få handla om ens egna känslor. Det är ett tjänstefel! Det borde finnas någon myndighet som sorterar bort astrologiska analyser som mest handlar om vad skribenten tycker och känner. Är analysen av Palme bra, då skall den med. Är den dålig, om än kanske välskriven rent stilistiskt, då skall den bort. Liksom allt annat sånt.
Han morrade, läste, och satte den först i boken. Ha.
Vad jag fick ut av det var en fånig liten triumf. Men Palme ÄR viktig för förståelsen av svensk mentalitet, svenskt flockbeteende och svensk självbild. Det går inte att komma ifrån. Så när folk hör av sig och säger hej hörru, det där med astrologi blir jag tyvärr inte klokare på men texten om Palme var iallafall jäkligt givande! Då är jag nöjd.
Lämna ett svar