Erkännandet av att något råder i själslivet, som för själens medvetande är en yttervärld likt den i vanligt språkbruk så kallade yttervärlden, är särskilt svårt för själen. Hon gör motstånd – omedvetet – däremot, emedan hon tror att hennes eget väsen hotas genom detta förhållande. Hon vänder instinktivt den andliga blicken bort från detta förhållande. Att den nyare vetenskapen teoretiskt medger saken som sådan är ännu icke ett fullödigt upplevande av denna fakta med alla dess konsekvenser av inre uppfattning och genomträngande av densamma.
Kan medvetandet nå fram till att livfullt erfara denna fakta, då lär det sig i själsväsendet erkänna en inre kärna, som självständigt väsende står gentemot allt, vad som inom det medvetna själslivets område mellan födelse och död kan utvecklas. Det lär sig i sitt medvetandes djup känna ett väsen, som vars skapelse det självt måste känna sig, och som vars skapelse det ock måste känna sin kropp med alla dess krafter och egenskaper, vilken är bäraren av detta medvetande. Själen lär sig i förloppet av en sådan upplevelse erfara mognaden av en i henne befintlig andlig väsenhet, som undandrar sig de medvetna livets inflytelser. Hon kommer därtill att känna, huru denna inre väsenhet under livets gång mellan födelse och död blir allt kraftfullare, men ock alltmer självständig. Hon lär sig erkänna, att denna väsenhet inom detta liv mellan födelse och död förhåller sig till det övriga upplevelselivet såsom den i växtvärlden utvecklade grodden förhåller sig till helheten av den växt, i vilken hon utvecklas. Blott är växtgrodden ett fysiskt väsen, medan själsgrodden är en andlig.
Förloppet av en sådan upplevelse leder sedan till erkännandet av tanken om människans upprepade jordeliv, det som på sanskrit benämnes samsara. Själen kan i sin av henne till en viss grad oberoende väsenskärna erfara grodden till ett nytt människoliv, i vilket denna grodd överför frukterna av det nuvarande, sedan hon i en andlig värld efter döden har upplevt de livsvillkor, som icke kunna tillkomma henne, då hon är omhuldad av en fysisk jordkropp mellan födelse och död. Ur denna tanke följer sedan med nödvändighet den andra, att det nuvarande sinneslivet mellan födelse och död är resultatet av andra sedan länge svunna jordeliv, i vilka själen har utvecklat en grodd, som efter döden har levt vidare i en rent andlig värld, till dess hon mognat för att genom en ny födelse träda in i ett nytt jordeliv, såsom växtgrodden blir till en ny växt, sedan hon, lossriven från den gamla växten i vilken hon bildats, en tid vistats under andra livsvillkor.
Det översinnliga medvetandet lär sig genom de motsvarande själsförberedelserna försjunka i det förlopp, som består däri, att ett på ett visst sätt självständigt kärna bildas i ett människoliv, vilken kärna överför detta livs frukter till följande jordeliv. – Bildlikt, väsende, såsom om det ville uppenbara sig som ett eget väsen, stiger ur själens flöden ett andra jag upp, som gentemot det väsen, som man förut kallat sitt jag, framstår såsom självständigt, överordnat. Det ter sig såsom en inspiratör till detta jag. Människan flyter såsom detta senare jag samman med det inspirerande, överordnade.
Vad det översinnliga medvetandet så genomskådar som ett förhållande, i det lever det vanliga medvetandet, utan att det vet därom. Återigen fordras själsstyrka för att upprätthålla sig, nu icke blott gentemot en andlig yttervärld, med vilken man smälter samman, utan till och med gentemot en andlig väsenhet, som man i en högre mening själv är, och som dock står utanför det, som man i sinnesvärlden nödvändigt måste erfara som sitt jag. (Sättet, varpå detta andra jag bildlikt, väsende stiger upp ur själens flöden, är för de olika människornas individualiteter helt skiftande. I mina sceniska själsmålningar Invigningens port, Själens prövning, Tröskens väktare och Själarna vaknar har jag försökt skildra, huru olika människors individualiteter arbetar sig fram till upplevelsen av detta «andra jag».)
Även om själen i det vanliga medvetandet intet vet om inspirationen från sitt «andra jag», är denna inspiration dock förhanden i själens djup. Blott är denna inspiration icke en sådan i tankar eller inre ord; den verkar genom handlingar, genom förlopp, genom ett skeende. Detta «andra jag» är det, som leder själen till detaljerna i hennes livsöde, och som i henne framkallar förmågor, böjelser, anlag och så vidare. – Detta «andra jag» lever i helheten av ett människolivs öde. Det går vid sidan av det jag, som har sina villkor mellan födelse och död, och formar det mänskliga livet med allt vad glädjande, upphöjande, smärtfullt därav insluter. Det översinnliga medvetandet lär sig, då det förenar sig med detta «andra jag», att till helheten av livsödet säga «jag», såsom den fysiska människan säger «jag» till sitt eget väsen. Vad man på sanskrit kallar «karma»: det växer på det angivna sättet samman med det «andra jaget», med det «andliga jagväsendet». Människans livslopp framstår inspirerat av hennes eget varaktiga väsende, som från liv till liv förs vidare; och inspirationen sker så, att livsödena i ett följande jordeliv framträda som följden av de föregående jordeliven.
Så lär människan erkänna sig själv såsom en «annan väsenhet», en sådan, som hon icke är i sinnesvarat, och som i detta sinnesvarat blott genom sina verkningar kommer till uttryck. Då medvetandet träder in i denna värld, befinner det sig i ett område, som gentemot det elementariska kan betecknas som det andliga området.
Så länge man erfara sig i detta område, finner man sig fullkomligt stående utanför den krets, inom vilken alla upplevelser och erfarenheter i sinnesvärlden utspela sig. Man ser tillbaka på den värld, som man så att säga har lämnat, från en annan värld. Men man når till insikten, att man som människa tillhör båda världarna. Man erfara sinnesvärlden såsom en slags spegelbild av andevärlden. Dock såsom en spegelbild, i vilken andevärldens förlopp och väsenheter icke blott speglas, utan som, fastän den är spegelbild, bär ett självständigt liv i sig. Såsom om en människa såg sig i en spegel och, då hon ser sig, spegelbilden vann självständigt liv. – Och man lär känna andliga väsenheter, som framkalla detta självständiga liv i spegelbilden av andevärlden. Dessa andliga väsenheter erfara man såsom sådana, som till sitt ursprung tillhöra andevärlden, men som hava lämnat denna världs skådeplats och utvecklat sitt verksamhetsfält i sinnesvärlden. Så ser man sig ställd inför två världar, som verka på varandra. Här må andevärlden betecknas såsom den övre, sinnesvärlden såsom den undre världen.
Man lär i den undre världen känna de utmärkta andliga väsenheterna därigenom, att man så att säga flyttar sin ståndpunkt själv till den övre världen. En art av dessa andliga väsenheter framträder så, att man i den finner grunden till varför människan erfara sinnesvärlden såsom en materiell, stofflig. Man erkänner, att allt stoffligt i sanning är andligt, och att den andliga verksamheten hos dessa väsen förhärdar, förkroppsligar det andliga i sinnesvärlden till det stoffliga. Så obelåtet vissa namn än äro i nutiden, behöver man dem för det, som man i andevärlden verkligen skådar. Därför må här de väsen, som framkalla detta förkroppsligande av sinnevärlden, kallas ahrimaniska väsenden. Nu visar det sig ock i fråga om dessa ahrimaniska väsenden, att de hava sitt eget verkliga område i mineralriket. I mineralriket råda dessa väsenden så, att de där fullt bringa till uppenbarelse vad de till sin natur äro.
I växtriket och i de högre naturriktena fullborda de något annat. Detta andra blir först begripligt, när man betänker området för den elementariska världen. Ock denna elementariska värld framträder, sedd från andeområdet, såsom en spegling av detta andeområde. Dock är spegelbildens självständighet i den elementariska världen icke så stor som den i den fysiska sinnevärlden. I den förra råda de andliga väsendena av ahrimanisk art mindre än i sinnevärlden. Men dessa ahrimaniska väsenden utveckla från den elementariska världen bland annat den verksamhet, som finner sitt uttryck i förintelse och död. Man kan rent ut säga, att för de högre naturriken hava de ahrimaniska väsendena till uppgift att framkalla döden. I den mån döden hör till den nödvändiga ordningen av tillvaron, är uppgiften för de ahrimaniska väsendena grundad i denna ordning.
Men man erfara, när man från andeområdet observerar de ahrimaniska väsendenas verksamhet, att med deras verkan i den undre världen ock något annat hänger samman. Där de hava sin skådeplats i denna värld, känna de sig icke bundna till den ordning, som deras krafter skulle tillkomma, om de verkade i den övre världen, i vilken de hava sitt ursprung. De sträva i den undre världen efter en självständighet, som de aldrig kunde hava i den övre. Detta yttrar sig särskilt i de ahrimaniska väsendenas verksamhet på människan, i den mån människan bildar det högsta naturriket i sinnevärlden. De sträva att självständiggöra det mänskliga själslivet, såvitt detta är bundet till människans sinnesvarat, att riva loss det från den övre världen och helt införliva det i sin egen värld. Människan såsom en tänkande själ har sitt ursprung i den övre världen. Den andligt skådande, tänkande själen träder ock in i denna övre värld. Det i sinnevärlden till utveckling kommande och till denna bundna tänkande har i sig det, som är att beteckna såsom inflytandet från de ahrimaniska väsendena. Dessa väsenden vilja så att säga giva det sinnesrelaterade tänkandet inom sinnevärlden en art av beständigt varande. Då deras krafter framkalla döden, vilja de rycka den tänkande själen från döden och allenast låta det andra väsende hos människan strömma in i förintelsen. Men människans tankekraft skall, enligt deras avsikter, kvarstå i sinnesområdet och anta ett varande, som alltmer liknar ahrimanisk natur.
I den undre världen uttrycker sig det nyss skildrade blott genom sin verkan. Människan kan sträva efter att i sin tänkande själ genomträngas av de krafter, som erkänna andevärlden, som i densamma känna sig levande och väsende. Men hon kan ock vända sig med sin tänkande själ från sådana krafter, kan blott använda sitt tänkande för att gripa sinnevärlden. Frestelserna till det senare komma från de ahrimaniska krafterna.
Lämna ett svar