Andevärldens tröskel. Rudolf Steiner 1913
Erfara sig själen i sin astrala kropp och hava tankeväsendena till sin omgivning, så vet hon sig vara utanför den fysiska kroppen liksom utanför den eteriska kroppen. Hon erfara då även, huru hennes tänkande, känsla och vilja tillhöra ett begränsat område av världen, medan hon efter sitt ursprungliga väsende kunde omfatta mer än vad henne är tilldelat i detta område. Den till skådande komna själen kan inom den andliga världen säga till sig själv: I sinnevärlden är jag begränsad till det, som min fysiska kropp tillåter mig att iakttaga; i den elementariska världen är jag begränsad genom den eteriska kroppen; i den andliga världen är jag begränsad därav, att jag så att säga befinner mig på en världsö och allenast ända till dess stränder erfara mitt andliga varande; bortom dessa stränder finns en värld, som jag kunde uppfatta, om jag arbetade mig genom den slöja, som genom tankeväsendens gärningar vävts för min andeblick.
Själen kan arbeta sig genom denna slöja, om hon alltmer utvecklar hängivelsens förmåga, som redan är henne nödvändig för livet i den elementariska världen. Hon har behov att alltmer förstärka sina krafter, såsom de växt henne genom upplevelserna i den fysiskt-sinnliga världen, för att i de översinnliga världarna bevaras för medvetandets dämpning, förmörkelse, ja förintelse.
I den fysiskt-sinnliga världen behöver själen, för att kunna uppleva tankar i sig, allenast den kraft som naturligt, utan hennes egen själiska ansträngning, är henne tilldelad. I den elementariska världen dämpas tankarna till drömliknande upplevelser, som i sitt uppstigande omedelbart falla i glömska, det vill säga alls icke bliva medvetna, om själen icke före sitt inträde i denna värld arbetar med att stärka sitt inre liv. Därför måste hon särskilt förstärka viljekraften, ty i den elementariska världen är en tanke icke längre blott en tanke; den har inre rörlighet, eget liv. Den vill, för att icke undandraga sig medvetandets krets, hållas fast genom viljan. I den andliga världen äro tankarna fullkomligt självständiga levande väsenden. Skola de förbli i medvetandet, måste själen vara så förstärkt, att hon själv utvecklar den kraft i sitt inre, som i sinnevärlden den fysiska kroppen utvecklar, i den elementariska sympatierna och antipatierna hos den eteriska kroppen.
På allt detta måste hon i den andliga världen avstå. Där äro upplevelserna av sinne- och elementvärlden allenast närvarande såsom minnen. Och hon är själv utanför dessa båda världar. Omkring henne är den andliga världen. Denna gör i första hand inget intryck på den astrala kroppen. Själen måste lära sig att leva för sig själv av sina minnen.
Hennes medvetandes innehåll är i början allenast detta: Jag har varit, och jag står nu inför intet. Men om minnena komma från sådana själsupplevelser, som icke allenast äro avbilder av sinnliga eller elementariska förloppen, utan framställa av dessa uppmuntrade fria tankeupplevelser, så börjar i själen ett tankesamtal mellan minnena och det förmodade «intet» i den andliga omgivningen. Och vad som uppstår såsom resultat av detta samtal bliver föreställningsvärld i medvetandet av den astrala kroppen.
Kraften, som själen behöver vid denna punkt av sin utveckling, är en sådan som gör henne kapabel att stå vid stranden av den henne hittills allenast kända världen och uthärda att möta det förmodade intet.
För själslivet är i början detta förmodade intet ett fullkomligt sant intet. Dock har själen så att säga sina minnens värld bakom sig. Hon förmår klamra sig fast vid dessa minnen. Hon förmår leva i dem. Och ju mer hon lever i dem, desto mer stärker hon krafterna i den astrala kroppen.
Med denna förstärkning börjar emellertid samtalet mellan hennes förgångna varande och väsendena i den andliga världen. Hon lär sig i detta samtal erfara sig såsom ett astralt väsende. Med ett uttryck som motsvarar gamla traditioner kan man säga: Människosjälen upplever sig såsom ett astralt väsende inom världens ord. Med ”världens ord” menas tankeväsendenas tankegärningar, vilka såsom levande samtal utspela sig i den andliga världen. Men helt och hållet så, att dessa samtal för den andliga världen äro detsamma, som gärningar för sinnevärlden.
Vill nu själen övergå till den överandliga världen, måste hon genom sin egen vilja utplåna sina minnen från den fysiska och elementariska världen. Detta kan hon allenast om hon ur andesamtalet vunnit vissheten att hon icke fullkomligt skall förlora sitt varande om hon i sig förgör allt det som hittills givit henne medvetande om detta varande. Själen måste i sanning ställa sig inför en avgrund och där fatta viljeimpulsen att förgäta sitt viljande, känsla och tänkande.
Hon måste avstå från sin förgångna tid i sitt medvetande.
Man kunde kalla det beslut, som här är nödvändigt, ett framkallande av en fullkomlig medvetandesömn genom den egna viljan, icke genom förhållanden hos den fysiska eller eteriska kroppen. Allenast måste man tänka sig detta beslut så, att det icke har till syfte att efter en paus av medvetslöshet åter framkalla detsamma medvetande, som förut var där; utan så, att genom det, detta medvetande i sanning först genom det egna viljebeslutet sjunker in i glömska.
Man måste beakta, att denna process varken är möjlig i den fysiska eller elementariska världen, utan allenast i den andliga världen. I den fysiska världen är förintelsen möjlig, som uppträder såsom död; i den elementariska världen finnes ingen död. Människan, i den mån hon tillhör den elementariska världen, kan icke dö; hon kan allenast förvandla sig till ett annan väsende. I den andliga världen är strängt talat ingen bestämd förvandling möjlig; ty vad människoväsendet än må förvandla sig till, uppenbarar sig den upplevda förgångna tiden i den andliga världen såsom ett eget medvetet varande. Skall detta minnesvarande inom den andliga världen försvinna, måste det av själen självt genom ett viljebeslut sänkas i glömska.
Det översinnliga medvetandet kan komma till detta viljebeslut om det erövrat den nödvändiga själskraften. Kommer det dit, så framträder ur den självframkallade glömskan det sanna jagets verkliga väsende. Den överandliga omgivningen giver människosjälen vetskapen om detta sanna jag. Såsom det översinnliga medvetandet kan uppleva sig i den eteriska och i den astrala kroppen, kan det även uppleva sig i det sanna jaget.
Detta sanna jag framkallas icke genom skådande; det är för varje människosjäl förhanden i dess djup. Det översinnliga medvetandet upplever allenast med vetskap det, som för varje människosjäl är ett omedvetet men till dess väsen hörande faktum.
Efter den fysiska döden lever människan gradvis in sig i den andliga omgivningen. Inom densamma träder i första hand hennes väsen med minnen från sinnevärlden fram. Hon kan där, fastän hon icke har stöd av den fysiskt-sinnliga kroppen, likväl medvetet leva i dessa minnen, emedan de motsvarande tankeväsendena inlemma sig i dem, så att minnena icke längre hava den blotta skuggtillvaro, som är deras egenskap i den fysiskt-sinnliga världen.
Och vid en bestämd tidpunkt, mellan död och ny födelse, verka tankeväsendena i den andliga omgivningen så starkt, att då utan viljeimpuls det beskrivna glömmandet framkallas. Och med detta framträder livet i det sanna jaget. Det skådande medvetandet framkallar genom förstärkning av själslivet såsom en fri andegärning det, som för upplevelsen mellan död och ny födelse så att säga är ett naturligt skeende.
Dock kan inom det fysiskt-sinnliga upplevandet aldrig en erinran om föregående jordeliv inträda, om icke inom dessa jordeliv föreställningarna riktats mot den andliga världen. Man måste ju alltid hava vetat om något förut, varvid en senare tydligt igenkännlig erinran skall uppstå. Så måste man även i ett jordeliv förvärva en vetskap om sig själv såsom ett andligt väsen, om man med rätta skall kunna förvänta sig att man i ett nästkommande jordeliv skall kunna minnas ett föregående.
Dock behöver denna vetskap icke vara förvärvad genom skådande. Den som genom skådargåvan förvärvar en omedelbar vetskap om den andliga världen, hos denne kan i de jordeliv, som följa på det, vari han erhållit denna vetskap, en erinran om det föregående uppstå, såsom i sinnestillståndet en erinran om något självupplevt träder fram. Den som med förstånd tränger in i andevetenskapen även utan skådande, hos denne träder denna erinran fram så, att den kan jämföras med något man bevarat från ett skeende, om vilket man allenast hört en skildring.
Lämna ett svar