12. Om världsväsendena

Då det skådande medvetandet vaknar upp i den elementariska världen, finner det där väsenden, vilka inom densamma kunna utveckla ett liv, som människan allenast förvärvar inom sinnevärlden. Dessa väsenden erfara sitt jag – sitt själv – icke såsom människan gör det i sinnevärlden; de genomtränga detta själv mycket mer än människan med sin vilja; de vilja sig själva. De erfara sitt varande såsom något, som de genom sin vilja själva giva sig.

Däremot hava de icke gentemot sitt tänkande den känsla, att de frambringa sina tankar, såsom människan gör det; de känna alla sina tankar såsom ingivelser, såsom något, som icke är i dem, utan i världen, och som från världen utstrålar in i deras väsen. Så kan för dessa väsenden aldrig en tvekan uppstå om, att deras tankar äro en spegelbild av den över världen utgjutna tankeordningen. De tänka icke sina tankar; de tänka världstankarna.

Med sitt tänkande leva dessa väsenden i världstankarna; men de vilja sig själva.

Deras känsloliv är gestaltat i enlighet med detta deras vilja och tänkande. De känna sig såsom ett led i världshelheten; och de känna nödvändigheten att vilja sig själva så, som det överensstämmer med denna världshelhet.

Då den skådande själen lever in sig i dessa väsendens värld, kommer hon till den naturliga föreställningen om sitt eget tänkande, känsla och vilja. Dessa mänskliga själsegenskaper kunde icke komma till utveckling inom den elementariska världen i den eteriska människokroppen. Det mänskliga viljandet skulle i den elementariska världen allenast förbli en svag, drömmande kraft; det mänskliga tänkandet en upplösande, hastande föreställningsvärld. En jagkänsla skulle där alls icke komma till varande. Till allt detta är det för människan av nöden att vara iklädd den fysiska kroppen.

Då den skådande människosjälen stiger upp från den elementariska till den egentliga andevärlden, upplever hon sig i förhållanden, som än mer avvika från dem i sinnevärlden än de elementariska. I elementvärlden minner ännu mycket om sinnevärlden. I den andliga världen står man inför helt nya förhållanden. Man kan där ingenting uträtta, om man allenast har de föreställningar, som man kan vinna i sinnevärlden. Dock måste människosjälen inom sinnevärlden så förstärka sitt inre liv, att hon därifrån för med sig till den andliga världen det, som gör vistelsen där möjlig.

Förde hon icke ett sålunda förstärkt själsliv med sig in i andevärlden, skulle hon i densamma allenast falla i medvetslöshet. Hon kunde då enkom vara närvarande i densamma såsom en växt är närvarande i sinnevärlden. Man måste in i den andliga världen såsom människosjäl bringa med sig allt det, som icke är förhanden i sinnevärlden, men som dock inom densamma bevisar sig såsom förhanden. Man måste kunna bilda sig föreställningar i sinnevärlden, till vilka denna visserligen uppmuntrar, men som icke omedelbart motsvara något föremål eller förlopp i densamma. Allt, som avbildar ett ting i sinnevärlden, eller som skildrar ett sinnligt förlopp, är betydelselöst i den andliga världen.

Vad man kunde uppfatta med sinnen, vad man kunde belägga med begrepp, som äro användbara i sinnevärlden, är i andevärlden icke förhanden. Vid inträdet i den andliga världen måste man så att säga lämna allt bakom sig, varpå sinnliga föreställningar kunna tillämpas.

Föreställningar, som man bildat sig i sinnevärlden så, att de icke motsvara något sinnligt ting eller förlopp, äro ock närvarande i själen, då hon träder in i den andliga världen. Naturligt kunna bland dessa föreställningar finnas sådana, som äro felaktigt bildade. Äro dessa förhanden i medvetandet vid inträdet i den andliga världen, så visa de sig genom sitt eget varande såsom icke tillhörande. De verka så, att de inprägla i själen drivkraften att återvända till sinne- eller elementvärlden för att där ersätta de felaktiga föreställningarna med de rätta.

Men vad själen bringar in i den andliga världen av rätta föreställningar, det mötes i denna värld av något besläktat; själen erfara i den andliga världen, att där finnas väsenden, vilka med sitt hela inre vara äro så, som inom henne själv allenast tankarna äro. Dessa väsenden hava en kropp, som man kan kalla en tankekropp.

I denna tankekropp uppleva dessa väsenden sig såsom självständiga, såsom människan upplever sig självständig inom sinnevärlden.

Bland de föreställningar, som människan förvärvar, äro i första hand vissa med känslor genomträngda tankar lämpade att så förstärka själslivet, att det kan mottaga ett intryck från de andliga världens väsenden. Om känslan av hängivelse, såsom den måste utvecklas för förvandlingsförmågan i den elementariska världen, skärpes så, att i denna hängivelse det främmande väsen, i vilket man förvandlar sig, icke allenast erfares såsom inbjudande eller motbjudande, utan så, att det med sin egenart kan uppstå i den själ som ger sig hän, då träder uppfattningsförmågan för den andliga världen in. Där talar då, så att säga, det ena andliga väsendet på ett, det andra på ett annat sätt till själen.

Och det uppstår en andlig förbindelse, som består i en tankespråk. Man upplever tankar; men man vet, att man i tankarna upplever väsenden. Att leva i väsenden, som i tankar icke allenast uttrycka sig, utan som med sitt eget varande äro närvarande i tankarna, det är att med själen leva i den andliga världen.

Gentemot väsendena i den elementariska världen har själen känslan, att dessa väsenden hava världstankarna utstrålande i sitt eget varande, och att de vilja sig själva i enlighet med detta in i dem utstrålade världsänkande.

Gentemot de väsenden som icke behöva stiga ned till den elementariska världen för att uppnå det, som människan först når i sinnevärlden, utan som redan i den andliga världen nå denna existensgrad, har människosjälen känslan att dessa väsenden fullkomligt bestå av tankesubstans, att världstankarna icke allenast utstråla i dem, utan att väsendena själva med sitt eget varande leva i denna tankeväv. De låta fullkomligt världstankarna leva i sig själva. Deras liv förlöper i uppfattandet av världstankespråket. Och deras vilja bestå däruti, att de kunna uttrycka sig tankemässigt. Och detta deras tankeväsen verkar väsentligt tillbaka på världen.

Tankar, som äro väsenden, tala med andra tankar, som ock äro väsenden.

Det mänskliga tankelivet är en spegelbild av detta andliga tankeväsenliv. I den tid, som för människosjälen förlöper mellan döden och en ny födelse, är hon så invävd i detta tankeväsenliv, såsom hon i sinnevärlden är invävd i det fysiska varandet. Träder själen genom födelsen (eller snarare genom uppfattningen) in i sinnestillståndet, verkar det tankemässiga varaktighetsväsendet hos själen så, att hon gestaltande inspirerar denna själs öde. I det mänskliga ödet verkar det, som blivit kvar av själen från de jordeliv, som föregått nuet, såsom de rena tankeväsendena verka i världen.

Då det översinnliga medvetandet träder in i denna – andliga – värld av tankeväsenden, känner det sig gentemot sinnevärlden i fullkomligt nya förhållanden. Denna sinnevärld står för det i den andliga världen såsom en «annan värld» emot, såsom den andliga världen står för det i sinnevärlden såsom en annan.

Men den har förlorat skådandet av allt som kan uppfattas av den inom sinnevärlden. Såsom försvunna äro alla egenskaper, som uppfattas genom sinnena eller det vid sinnena bundna förståndet. Däremot visar det sig ur den andliga världens synvinkel att den sanna, den ursprungliga naturen hos sinnevärlden själv, är andlig.

För själens blick, som skådar från den andliga världen, träda i stället för den tidigare sinnevärlden andliga väsenden fram, som utöva sina verksamheter, och väl så, att genom sammanflödet av dessa verksamheter den värld uppstår, som, sedd genom sinnen, just bliver den värld, som människan har framför sig i sitt eget sinnestillstånd. Ur andevärldens synvinkel försvinna sinnevärldens egenskaper, krafter, ämnen och så vidare; de uppenbara sig såsom blott sken. Man har från denna värld allenast väsenden framför sig.

I dessa väsenden ligger den sanna verkligheten.

Likaledes är det med den elementariska världen. Även från denna försvinner för blicken från den andliga världen allt, som icke självt är väsende. Och själen känner, att hon även i denna värld har att göra med väsenden vilka genom att låta sina verksamheter sammanflöda, låta ett varande uppenbara sig, som genom sympatins och antipatiens organ just framträder såsom elementariskt.

En väsentlig del av inlevandet i de översinnliga världarna består däruti, att i stället för de tillstånd och egenskaper som medvetandet har omkring sig i sinnevärlden, träder väsenden fram. Den översinnliga världen uppenbarar sig till sist såsom en värld av väsenden; och vad som utöver dessa väsenden ännu är förhanden, såsom uttryck för dessa väsendens gärningar. Men även sinnevärlden och den elementariska världen framträda såsom gärningarna av de andliga väsendena.