Då själen med översinnligt medvetande träder in i den översinnliga världen, lär hon känna sig själv i denna på ett sätt, varav hon i sinnevärlden icke kan hava någon föreställning. Hon finner, att hon genom sin förvandlingsförmåga lär känna väsenden, som med henne hava en större eller mindre grad av släktskap; men hon blir ock varse, att hon i den översinnliga världen möter väsenden, med vilka hon icke allenast är besläktad, utan med vilka hon ock måste jämföra sig för att lära känna sig själv. Och hon gör vidare den iakttagelsen, att dessa väsenden i de översinnliga världarna blivit det, som hon själv blivit genom sina upplevelser och erfarenheter i sinnevärlden.
I den elementariska världen träda väsenden emot människosjälen, vilka inom denna värld utvecklat krafter och förmågor, som människan själv allenast kan utveckla därigenom, att hon förutom sin eteriska kropp och de andra översinnliga leden av sitt väsende ock bär den fysiska kroppen med sig. De väsenden, som här antydas, hava ingen sådan fysiskt-sinnlig kropp. De hava utvecklat sig så, att de genom sin eteriska kropp hava ett själsväsende, som människan har genom den fysiska kroppen.
Trots att de till en viss grad äro likartade väsenden med människan, skilja de sig från henne därigenom, att de icke äro underkastade sinnevärldens villkor. De hava inga sinnen av den art, som människan har. Deras vetande liknar det mänskliga vetandet; men de hava icke förvärvat det genom sinnen, utan genom en art uppstigande av deras föreställningar och deras andra själsupplevelser ur deras väsenhets djup. Deras inre liv är så att säga lagt i dem; och de hämta det upp ur sina själars djup, såsom människan hämtar upp sina minnesföreställningar ur sina själars djup.
Människan lär på detta sätt känna väsenden, som inom den översinnliga världen blivit det, som hon inom sinnevärlden kan bliva. I detta avseende stå dessa väsenden i världsordningen ett steg över människan, trots att de med henne på det antydda sättet kunna kallas likartade. De bilda ett väsenrike stående över människan, en hierarki stående över henne i väsendenas ordningsföljd. Deras eteriska kropp är – trots likarten – olik människans eteriska kropp. Medan människan genom sympatierna och antipatierna i sin eteriska kropp är invävd i jordens översinnliga livskropp, äro dessa väsenden med sitt själsliv icke bundna vid jorden.
Iakttager människan, vad dessa väsenden uppleva genom sin eteriska kropp, finner hon, att de hava liknande upplevelser som hon i sin själ. De hava ett tänkande; de hava känslor och en vilja. Men de utveckla genom den eteriska kroppen något, som människan allenast kan utveckla genom den fysiska kroppen. De komma genom sin eteriska kropp till ett medvetande om sin egen väsenhet. Människan skulle icke kunna veta något om en översinnlig väsenhet, om hon icke förde upp det, som hon förvärvar av krafter i den fysiskt-sinnliga kroppen, till de översinnliga världarna.
Det översinnliga medvetandet lär känna dessa väsenden därigenom, att det blir till en förmåga att med hjälp av den eteriska människokroppen iakttaga. Detta översinnliga medvetande lyfter människosjälen upp till den värld, i vilken dessa väsenden hava sin boning och sitt verksfält. Först då själen i denna värld upplever sig själv, uppstå i hennes medvetande bilder (föreställningar), som förmedla en insikt om dessa väsenden. Ty dessa väsenden ingripa icke omedelbart i den fysiska världen och därmed icke heller i den fysiskt-sinnliga människokroppen. De äro för de upplevelser, som kunna göras genom denna kropp, icke förhanden. De äro andliga (översinnliga) väsenden, som sinnevärlden så att säga icke beträda.
Om människan icke beaktar gränsen mellan den sinnliga och översinnliga världen, kan det ske, att hon in i sitt fysiskt-sinnliga medvetande intränger översinnliga bilder, som icke äro det sanna uttrycket för dessa väsenden. Dessa bilder uppstå genom ett upplevande av de luciferiska och ahrimaniska väsendena, som visserligen äro likartade med de nyss beskrivna översinnliga väsendena, men som i motsats till dem förlagt sin boning och sitt verksfält till den värld, som människan uppfattar såsom sinnevärlden.
Då människan genom det översinnliga medvetandet betraktar de luciferiska och ahrimaniska väsendena från den översinnliga världen, efter att hon genom upplevelsen med den «tröskens väktare» lärt sig att rätt beakta gränsen mellan denna värld och sinnestillståndet, då lär hon känna dessa väsenden i deras sanning. Hon lär sig skilja dem från de andra andliga väsendena, som förblivit inom det verksfält som är deras natur passande. Ur denna synvinkel måste andevetenskapen skildra de luciferiska och ahrimaniska väsendena. Av de luciferiska väsendena visar sig då, att deras passande verksfält icke är den fysiskt-sinnliga, utan i viss mån den elementariska världen.
Om det, som såsom bilder höjer sig ur denna världs vågor, tränger in i människosjälen, och dessa bilder i människans eteriska kropp verka livgivande, utan att de i själen antaga en illusionär tillvaro: så kan i dessa bilder det luciferiska väsendet vara förhanden, utan att dess gärningar strida mot världsordningen. Detta luciferiska väsen verkar då befriande på människosjälen; det höjer densamma över det blotta invävandet med sinnevärlden.
Men om människosjälen drager in i den fysiskt-sinnliga världen det liv, som hon allenast borde utveckla i den elementariska världen, om hon låter känslan inom den fysiska kroppen påverkas av antipatier och sympatier, som allenast borde råda i den eteriska kroppen, då vinner det luciferiska väsendet genom denna själ ett inflytande, som uppreser sig mot den allmänna världsordningen. Detta inflytande är överallt där förhanden, där i sinnevärldens sympatier och antipatier något annat verkar än den kärlek, som vilar på medkänslan av livet hos ett annat i sinnevärlden förhanden väsen.
Ett sådant väsen kan älskas, emedan det möter den älskande med dessa eller de egenskaper, då kan intet luciferiskt element inmänga sig i kärleken. Kärlek, som har sin grund i de egenskaper hos det älskade väsendet, som träda i dagen i sinnestillståndet, håller sig fjärran från luciferiskt inslag. Kärlek, som icke har sin grund på detta sätt i det älskade väsendet, utan i det, som älskar, lutar mot det luciferiska inflytandet. Ett väsen, som man älskar, emedan det har egenskaper, till vilka man såsom älskande av sin natur böjer sig, älskar man med den del av själen, som är mottaglig för det luciferiska elementet.
Man bör därför aldrig säga, att det luciferiska elementet under alla omständigheter är något ont. Ty förloppen och väsendena i de översinnliga världarna måste människosjälen älska i det luciferiska elementets mening. Mot världsordningen bryter man först, då man riktar den art av kärlek, med vilken man bör känna sig dragen till det översinnliga, mot det sinnliga. Kärleken till det översinnliga framkallar med rätta i den älskande en höjd självkänsla; den kärlek, som i sinnevärlden sökes för en sådan höjd självkänsla skull, motsvarar en luciferisk frestelse.
Kärleken till det andliga verkar, om den sökes för självet skull, befriande; den kärlek, som riktas mot det sinnliga, verkar, om den eftersträvas för självet skull, icke befriande; utan den bringar genom den tillfredsställelse, som därigenom uppnås, bojor för självet.
De ahrimaniska väsendena göra sig för den tänkande själen gällande såsom de luciferiska för den kännande. De fjättra tänkandet vid sinnevärlden. De avleda det från det faktum, att alla tankar allenast hava en betydelse, om de göra sig gällande såsom en del av den stora tankordningen i världen, vilken i sinnestillståndet icke kan finnas.
I den värld, vari människans själsliv är invävt, måste det ahrimaniska elementet vara förhanden såsom en nödvändig motvikt mot det luciferiska. Utan det luciferiska elementet skulle själen drömma bort sitt liv i iakttagelser av det sinnliga varandet och icke känna någon drivkraft att höja sig över detsamma. Utan motverkan av det ahrimaniska elementet skulle själen förfalla till det luciferiska; hon skulle ringakta sinnevärldens betydelse, trots att hon inom densamma har en del av sina nödvändiga existensvillkor. Hon skulle icke vilja veta av sinnevärlden.
Det ahrimaniska elementet har då i människosjälen den rätta betydelsen, om det leder till ett inlevande i sinnevärlden, som motsvarar denna värld. Om man tager denna såsom den är, och även kan undvara den i allt som till följd av dess natur måste vara förgängligt.
Det är fullkomligt omöjligt att säga, att man icke vill förfalla till det luciferiska och ahrimaniska elementet genom att utrota dem i sig. Om man exempelvis utrotade det luciferiska elementet i sig, kunde man med sin själ icke mer sträva mot det översinnliga; om man utrotade det ahrimaniska elementet, kunde man icke mer göra sinnevärlden rättvisa i dess fulla betydelse. Man bringar sig till det ena av dessa element i rätt förhållande, om man i det andra skapar den rätta motvikten. Alla skadliga verkningar av dessa världsens väsenden härröra allenast därav, att de här eller där komma till oinskränkt gällande och icke genom den motsatta kraften bringas i rätt harmoni.
Lämna ett svar