Då den mänskliga själen medvetet träder in i den elementariska världen, ser hon sig nödsakad att ändra många föreställningar, som hon vunnit inom sinnevärlden. Förstärker själen sina krafter därefter, bliver hon ock kapabel till denna förändring. Allenast om hon drager sig tillbaka från att förvärva denna förstärkning, kan hon gripas av känslan att vid inträdet i den elementariska världen förlora den fasta grund, på vilken hon måste bygga sitt inre liv. De föreställningar, som vinnas i den fysiskt-sinnliga världen, utgöra allenast ett hinder för inträdet i den elementariska världen, så länge man vill hålla fast vid dem exakt såsom de vunnits i sinnevärlden.
Men det finns ingen annan anledning till ett sådant fastklamrande än själens vana. Det är ock helt naturligt, att medvetandet, som i första hand allenast lever tillsammans med sinnevärlden, vänjer sig vid att anse formen av sina föreställningar för den enda möjliga, som utvecklas ur denna sinnevärld. Och det är ännu mer än naturligt; det är nödvändigt. Själslivet skulle aldrig nå sin inre sammanhållning, sin nödvändiga fasthet, om det icke i sinnevärlden utvecklade ett medvetande, som i viss mån levde i styva, strängt påtvingade föreställningar.
Genom allt vad samvaron med sinnevärlden kan giva själen, är denna sedan i stånd att träda in i den elementariska världen så, att hon icke förlorar sin självständighet, sin i sig sluta väsenhet. Förstärkningen, uppväckandet av själslivet måste förvärvas, för att denna självständighet vid inträdet i den elementariska världen icke allenast skall vara en omedveten själsegenskap, utan ock kunna hållas klar i medvetandet.
Är själen för svag för det medvetna upplevandet av den elementariska världen, så försvinner hennes självständighet vid inträdet, såsom en tanke försvinner, som är för svagt inpräglad i själen för att leva vidare i tydligt minne. I sanning kan då själen alls icke träda in i den översinnliga världen med sitt medvetande. Hon kastas ständigt tillbaka till sinnevärlden av det väsende, som lever i henne och som kan betecknas såsom «tröskelns väktare», då hon försöker nå den översinnliga världen.
Och har hon dock därvid så att säga smakat på denna värld, så att hon efter att ha sjunkit tillbaka till sinnevärlden behåller något av den översinnliga världen i medvetandet, så framkallas ofta genom en sådan byte från ett annat område förvirring i föreställningslivet.
Det är fullkomligt omöjligt att falla i en sådan förvirring, om icke särskilt den friska omdömesförmåga, som kan förvärvas i sinnevärlden, på motsvarande sätt vårdas.
Genom en sådan uppväckning av omdömesförmågan utvecklas det rätta förhållandet hos själen till de förlopp och väsenden i de översinnliga världarna. För att medvetet leva i dessa världar är nämligen en drift i själen nödvändig, vilken i sinnevärlden icke kan komma till utveckling i den styrka, vari den uppträder i de översinnliga världarna. Det är drivkraften till hängivelse åt det, som man upplever. Man måste försjunka i upplevelsen, man måste kunna bliva ett med den; man måste kunna detta ända till den grad, att man skådar sig själv utanför sitt eget väsende och känner sig vara inne i det andra väsendet.
Ett förvandlande av det egna väsendet i den andra äger rum, med vilken man har upplevelsen. Har man icke denna förvandlingsförmåga, kan man i de översinnliga världarna icke uppleva något sant. Ty allt upplevande bygger på att man bringar sig till medvetande: nu är du «på detta särskilda sätt» förvandlad, alltså är du levande tillsammans med ett väsen, som genom sin natur förvandlar din på «detta» sätt.
Detta omvandlande, detta inlevande i andra väsenden är livet i de översinnliga världarna. Genom detta inlevande lär man känna väsendena och förlopp i dessa världar. Man märker på detta sätt, huru man är besläktad med det ena väsendet på detta eller annat sätt, huru man står fjärran från ett annat genom sin egen natur.
Avgraderingar av själsupplevelser träder fram, som man – särskilt för den elementariska världen – måste beteckna såsom sympatier och antipatier. Man erfara sig exempelvis genom mötet med ett väsen eller ett förlopp i den elementariska världen så, att i själen uppstår en upplevelse, som man kan kalla sympati. I denna sympatiupplevelse erkänner man naturen hos det elementariska väsendet eller förloppet. Allenast skall man icke föreställa sig, att upplevelserna av sympati och antipati blott komma i betraktande med avseende på deras styrka, deras grad. I den fysiskt-sinnliga världen är det ju i viss mån så, att man allenast talar om en starkare eller svagare sympati eller antipati. I den elementariska världen äro sympatierna och antipatierna icke allenast att skilja genom sin styrka, utan såsom exempelvis färgerna skiljas från varandra i sinnevärlden.
Såsom man har en mångfärgad sinnevärld, kan man erfara en mångskiftande sym- eller antipatisk elementarisk värld.
Ock detta kommer därvid i betraktande, att «antipatisk» för det elementariska riket icke har den bieffekt, att man inrevänder sig från det; man måste där med antipatisk blott beteckna en egenskap hos det elementariska väsendet eller förloppet, som förhåller sig till en sympatisk egenskap hos ett annat förlopp eller väsen såsom exempelvis den blå färgen till den röda i sinnevärlden.
Man kunde tala om en «sinne», som människan kan väcka i sin eteriska kropp för den elementariska världen. Detta sinne är kapabelt att uppfatta sympatier och antipatier i den elementariska världen, såsom i sinnevärlden ögat uppfattar färger, örat toner. Och såsom i sinnevärlden det ena föremålet är rött, det andra blått, äro de elementariska världens väsenden så, att det ena utstrålar denna art av sympati, det andra den arten av antipati i andeskådningen.
Detta upplevande av den elementariska världen genom sympatier och antipatier är åter icke något, som allenast uppstår för den översinnligt väckta själen; det är för varje människosjäl alltid förhanden; det hör till människosjälens väsen. För det vanliga själslivet är allenast vetskapen om denna människoväsenhet icke utvecklad. Människan bär i sig sin eteriska kropp; och genom denna är hon hundrafaldigt förbunden med väsenden och förlopp i den elementariska världen. I det ena ögonblicket av sitt liv är hon på ett visst sätt invävd i den elementariska världen med sympatier och antipatier; i ett annat ögonblick på ett annat sätt.
Nu kan emellertid själen icke ständigt leva såsom eterisk väsenhet, att sympatier och antipatier i tydligt uttalad form äro verksamma i henne. Såsom i sinnestillståndet vaket tillstånd måste avlösas av sömntillståndet, så måste i den elementariska världen det upplevande av sympatier och antipatier motsättas av ett annat tillstånd. Själen kan dra sig undan alla sympatier och antipatier och allenast uppleva sig själv, allenast beakta, erfara sitt eget varande. Ja, detta erfående kan nå en sådan styrka, att man kan tala om ett «vill» hos den egna väsenheten.
Det handlar där om ett tillstånd av själslivet, som man därför icke lätt kan skildra, emedan det i sin rena, ursprungliga natur är av sådan art, att det i sinnevärlden icke har något annat liknande än den starka, rena jag- eller självkänsla hos själen. För den elementariska världen kan man beskriva tillståndet så, att man säger, att själen gentemot den nödvändiga hängivelsen åt sympati- och antipatiupplevelserna känner drivkraften att säga till sig själv: Jag vill ock allenast vara för mig själv; allenast vara i mig.
Och genom en art av viljeutveckling rycker sig själen loss från tillståndet av hängivelse åt de elementariska sympati- och antipatiupplevelserna. För den elementariska världen är detta inre liv så att säga sömntillståndet; medan hängivelsen åt förloppen och väsendena är vaket tillstånd.
Då den mänskliga själen i den elementariska världen är vaken och utvecklar viljan till att uppleva sig själv, alltså känner behovet av «det elementariska sömnen», kan detta bliva henne, då hon träder tillbaka till vaket tillstånd av sinnestillståndet med fullt utvecklat självkänsla. Ty detta av självkänsla genomsyrade upplevande i sinnevärlden är just den elementariska sömnen. Den består i att själen rycker sig loss från de elementariska upplevelserna. Det är ordagrant riktigt, att för det översinnliga medvetandet är själens liv i sinnevärlden ett andligt sovande.
Då i den rätt utvecklade mänskliga andeskådningen uppvaknandet i den översinnliga världen inträffar, förblir minnet av själens upplevelser i sinnevärlden förhanden. Detta minne måste förbli förhanden, annars vore i det klärvojanta medvetandet visserligen de andra väsendena och förloppen förhanden, icke emellertid den egna väsenheten. Man skulle då icke hava någon vetskap om sig själv; man levde icke själv andligt; i själen levde de andra väsendena och förloppen. Då man beaktar detta, finner man det begripligt, att den rätt utvecklade skådargåvan måste lägga stort värde på utvecklingen av den starka jagkänslan.
Man utvecklar i denna jagkänsla med skådandet alls icke något, som först genom skådarförmågan kommer in i själen; man lär sig allenast erkänna det, som alltid är förhanden i själens djup, men för det vanliga, i sinnevärlden förlöpande själslivet förblir omedvetet.
Den starka jagkänslan är icke förhanden genom den eteriska kroppen som sådan, utan genom själen, som upplever sig i den fysiskt-sinnliga kroppen. För själen icke med sig denna känsla från sitt upplevande i sinnevärlden in i det skådande tillståndet, så visar det sig för henne, att hon icke är tillräckligt rustad för upplevandet i den elementariska världen.
Det är väsentligt för det mänskliga medvetandet inom sinnevärlden, att själens självkänsla (hennes jagupplevelse), fastän den måste vara förhanden, är dämpad. Därigenom har själen möjligheten att inom sinnevärlden genomgå skolningen för den ädlaste moraliska kraften, för medkänslan. Stack den starka jagkänslan in i de medvetna upplevelserna hos själen inom sinnevärlden, så kunde de moraliska drivkrafterna och föreställningarna icke utvecklas på rätt sätt. De kunde icke frambringa kärlekens frukt.
Hängivelsen, denna naturliga drift i den elementariska världen, är icke att jämställa med vad man i det mänskliga upplevandet betecknar såsom kärlek. Den elementariska hängivelsen bygger på ett självupplevande i det andra väsendet eller förloppet; kärleken är ett upplevande av det andra i den egna själen.
För att bringa detta upplevande till utveckling måste i själen över det i hennes djup förhandenvarande självkänsla (jagupplevelse) så att säga en slöja dras; och i själen, som med avseende på sina egna krafter är dämpad, uppstår därigenom det inre kännandet av det andra väsendets lidanden och glädjor; där gror kärleken, ur vilken äkta moralitet i människolivet växer fram.
Kärleken är för människan den mest betydelsefulla frukten av upplevandet i sinnevärlden. Genomtränger man kärlekens och medkänslans väsen, finner man i dessa det sätt, varpå det andliga i sinnevärlden lever ut sig i sin sanning. Här har sagts, att det till det översinnligas väsen hör att förvandla sig i ett annat. Då det andliga i den sinnligt-fysiskt levande människan förvandlar sig så, att det dämpar jagkänslan och uppväcker såsom kärlek, förblir detta andliga troget sina egna elementariska lagar.
Man kan säga, att med det översinnliga medvetandet vaknar människosjälen i den andliga världen; men man måste ock säga, att i kärleken vaknar det andliga inom sinnevärlden. Där kärlek, där medkänsla rör sig i livet, uppfattar man den förtrollade anda, som genomtränger sinnevärlden.
Därför kan aldrig den rätt utvecklade skådargåvan bedöva medkänslan, kärleken. Ju riktigare själen lever in sig i de andliga världarna, desto mer erfara hon kärlekslösheten, bristen på medkänsla såsom en förnekelse av anden själv.
Erfarenheterna hos det till skådande vardande medvetandet visa, med avseende på det föregående, helt särskilda egenheter. Medan jagkänslan – som emellertid är nödvändig för upplevandet i de översinnliga världarna – lätt dämpas, uppträder ofta såsom ett svagt, utslocknande minnesfragment, kvarblivna känslor av hat, kärlekslöshet, kvarblivna omoraliska drivkrafter till starka själsupplevelser, just efter inträdet i den översinnliga världen; de ställa sig fram för själen såsom levande fördömanden, bliva skräckinjagande bilder.
För att icke då plågas av dessa bilder griper det översinnliga medvetandet ofta till utvägen att söka andliga krafter, som mildra intrycken av dem. Därigenom genomtränger sig emellertid själen med dessa krafter, som verka fördärvligt på den skådargåvan. De driva denna från de goda områdena av den andliga världen och leda henne till de onda.
Å andra sidan är den äkta kärleken, det rätta välviljan hos själen, ock en sådan själsupplevelse som förstärka medvetandets krafter på det sätt som är nödvändigt för inträdet i skådandet. Då det talas om, att själen behöver en förberedelse innan hon kan göra erfarenheter i den översinnliga världen, må tilläggas, att bland de mångahanda förberedelsemedlen ock hör den sanna kärleksförmågan, böjelsen för äkta mänskligt välvilja och medkänsla.
Ett överdrivet utvecklad jagkänsla i sinnevärlden verkar emot moraliteten. En jagkänsla som är för svagt utvecklad, medför att själen, som i sanning är omgiven av de elementariska sympatiernas och antipatiernas stormar, saknar inre säkerhet och sammanhållning. Dessa kunna allenast vara förhanden om i den eteriska kroppen, som förblir omedveten för det vanliga livet, en tillräckligt stark jagkänsla från det sinnligt-fysiska upplevandet verkar in. För utvecklingen av en äkta moralisk själsstämning är emellertid nödvändigt, att denna jagkänsla, fastän den måste vara förhanden, dock dämpas genom böjelserna till medkänsla och kärlek.
Lämna ett svar