Med sitt upplevande i sinnevärlden står människan utanför den andliga världen, i vilken, i enlighet med de föregående betraktelserna, hennes väsenhet har sitt ursprung. Vilken del detta upplevande har i den mänskliga väsenheten, inser man, då man beaktar, att det översinnliga medvetandet, som träder in i de översinnliga världarna, behöver en förstärkning av just de själskrafter, som förvärvas i sinnevärlden. Finns icke denna förstärkning, känner själen en viss skygghet för att träda in i den översinnliga världen. Hon vill till och med rädda sig undan detta inträde genom att söka «bevis» för omöjligheten av ett sådant inträde.
Finns sig emellertid själen tillräckligt stark för inträdet, erkänner hon i sig de krafter, som tillåta henne att efter inträdet hävda sin väsenhet såsom självständig och i sitt medvetandefält icke allenast erfara tankar, utan ock väsenden, såsom hon måste i den elementariska och i den andliga världen: så erfara hon ock, att hon dessa krafter allenast kunnat samla inom livet i sinnevärlden. Hon ser nödvändigheten av att i sitt värdslopp ledas genom sinnevärlden.
Särskilt framträder denna insikt genom de upplevelser, som det översinnliga medvetandet har med tänkandet. Vid inträdet i den elementariska världen uppfylles medvetandet av väsenden, som uppfattas i bildform. Det kommer alls icke i läge att inom denna värld gentemot dess väsenden utveckla en liknande inre själsverksamhet, såsom den utvecklas i tankelivet inom sinnevärlden.
Dock vore det omöjligt att finna sig tillrätta inom denna elementariska värld såsom ett mänskligt väsen, om man icke trädde in i den med tänkande. Utan tänkande betraktelse skulle man visserligen skåda de elementariska världens väsenden; men man skulle icke kunna veta något i sanning om vad de äro. Man skulle likna en människa, som har en skrift framför sig, vilken hon icke kan läsa; en sådan ser med sina ögon exakt detsamma som ock den, som kan läsa skriften; betydelse och väsenhet har den emellertid allenast för denna.
Dock utövar det översinnliga medvetandet under sin vistelse i den elementariska världen alls icke en sådan tänkande verksamhet, såsom den äger rum i sinnevärlden. Det är snarare så, att ett tänkande väsen – såsom människan – vid det rätta skådandet av den elementariska världen meduppfattar betydelsen av dess väsenden och krafter, och att ett icke-tänkande väsen skulle uppfatta bilderna utan deras betydelse och väsenhet.
Trädes den andliga världen in, skulle exempelvis de ahrimaniska väsendena hållas för något helt annat än vad de äro, om de icke skådas av själen såsom ett tänkande väsen. Likaledes är det med de luciferiska och andra väsenden i den andliga världen. De ahrimaniska och luciferiska väsendena skådas av människan såsom vad de äro, då hon betraktar dem från den andliga världen med den klärvojanta blicken, som är förstärkt genom tänkandet.
Väpnade sig icke själen med tillräcklig tänkande kraft, skulle de luciferiska väsendena, om de skådas från den andliga världen, bemäktiga sig den klärvojanta bildvärlden och i den betraktande själen framkalla illusionen, att hon tränger allt djupare och djupare in i den egentligen sökta andliga världen, medan hon i sanning allt djupare sjunker i den värld, som de luciferiska krafterna såsom liknande deras väsenhet bereda.
Själen skulle visserligen känna sig alltmer självständig; men hon skulle leva in sig i en andevärld, som icke motsvarar hennes väsenhet och hennes urkälla. Hon skulle löpa in i en för henne främmande andlig omgivning.
Sinnevärlden döljer sådana väsenden, såsom de luciferiska äro. Därför kunna dessa icke störa medvetandet inom sinnevärlden. De äro för detsamma enkelt icke förhanden. Och medvetandet har möjligheten att ohejdat av dem, tillräckligt – tänkande – förstärka sig. Det hör till de instinktiva egenskaperna hos det friska medvetandet, att det allenast vill träda in i den andliga världen i den mån det har förstärkt sig för att genomskåda densamma i sinnevärlden.
Medvetandet hänger vid det sätt, varpå det kan uppleva sig i sinnevärlden. Det känner sig i sitt element, då det kan uppleva sig självt med de tankar, känslor, affekter och så vidare, som det är skyldigt sinnevärlden. Hur starkt medvetandet hänger vid detta upplevande, visar sig särskilt i det ögonblick, då inträdet i de översinnliga världarna verkligen sker. Såsom man i särskilda ögonblick av sitt liv håller fast vid kära minnen, så stiga vid inträdet i de översinnliga världarna alla de böjelser med nödvändighet upp såsom ur själens djup, varav man allenast är kapabel. Man blir där varse, huru man i grunden hänger vid det liv, som förbinder människan med sinnevärlden. Detta hängande visar sig där i sin fulla sanning, utan alla illusioner, som man annars i livet gör sig om denna fakta. Vid inträdet i den översinnliga världen – så att säga såsom en första översinnlig erövring – uppstår en bit självinsikt, varav man förut knappast kunnat hava en aning.
Och det visar sig, vad man allt måste lämna bakom sig, om man verkligen vill träda in i den värld, i vilken man dock ständigt är närvarande. Vad människan medvetet och omedvetet i sinnevärlden har gjort av sig själv, det träder med högsta tydlighet fram för själens blick. – Detta upplevande kan ofta hava till följd, att man överger alla fortsatta försök att tränga in i de översinnliga världarna. Ty det tillkommer, att man vinner klarhet över huru man måste lära sig känna och erfara på ett annat sätt, om vistelsen i den andliga världen skall bliva framgångsrik. Man måste fatta det beslutet att bilda en helt annan inre själsstämning, än den man förut haft, eller – med andra ord – man måste vinna en annan till den förut erhållna.
Och likväl – vad sker då egentligen i ett sådant ögonblick av inträde i den översinnliga världen? Man skådar det väsen, som man alltid varit; men man skådar det nu icke från sinnevärlden, från vilken man förut ständigt betraktat det; man skådar det, utan illusion, i dess sanning från den andliga världen. Man skådar det så, att man känner sig fullkomligt genomträngd av de erkännandekrafter, som äro kapabla att bedöma det i dess andliga värde. Då man betraktar sig så, visar det sig ock varför man icke vill träda in i den översinnliga världen utan skygghet; det visar sig graden av styrka, som man har för detta inträde. Man ser, huru man själv såsom ett vetande väsen håller sig fjärran från den. Och ju noggrannare man så genomskådar sig själv, desto starkare träda ock de böjelser fram, genom vilka man i sinnevärlden vill förbli med sitt medvetande. Såsom ur själens djups gömslen lockar det upphöjda vetandet fram dessa böjelser. Man måste erkänna dem; ty allenast därigenom övervinnas de. Men i erkännandet vittna de ännu särskilt om sin kraft. De vilja överväldiga själen; denna känner sig dragen av dem såsom ned i obestämda djup.
Ögonblicket av självinsikt är allvarligt. I världen filosoferas och teoretiseras det blott alltför mycket om självinsikten. Därigenom avleds själens blick snarare från det allvar, som är förbundet med den, än att den drages dit. Och trots allt detta allvar: vilken tillfredsställelse skänker det, då man beaktar, huru den mänskliga naturen är så inrättad, att hon av sina instinkter förmås att icke träda in i den andliga världen, förrän hon i sig kan utveckla sin mognadsgrad såsom ett självupplevande. Vilken tillfredsställelse, att den i första hand mest betydelsefulla mötet med ett väsen i den översinnliga världen är det med det egna väsendet i dess sanning, som man i mänsklighetens utveckling skall föra vidare! Man kan säga, att i människan bor ett väsen, som vakar med omsorg vid gränsen, som måste överskridas vid inträdet i den översinnliga världen. Denna i människan boende andliga väsenhet, som man själv är, men som man så litet kan erkänna genom det vanliga medvetandet, såsom ögat icke kan se sig självt, är den «tröskelns väktare» till den andliga världen. Man lär känna honom i det ögonblick, då man själv icke allenast faktiskt är han, utan ock ställer sig gentemot honom, såsom stående utanför, såsom en annan.
Liksom andra upplevelser av de översinnliga världarna göra ock den «tröskens väktare» synlig genom de förstärkta, i sig själv förstärkta själsförmågorna. Ty förutom att mötet med den «väktaren» för den klärvojanta andeblicken upphöjes till vetande, är detta möte alls icke ett skeende, som allenast skulle inträffa för den andeschauende människan. Exakt samma förhållande, i vilket detta möte består, träder för varje människa vid varje insomnande, och det själv-mot-sig-stående, som helt liknar stående inför den «tröskens väktare», varar så länge som sömnen varar. I sömnen upphöjes själen till sin översinnliga väsenhet. Hennes inre krafter äro då emellertid icke tillräckligt starka för att framkalla ett medvetande om sig själv.
För förståelsen av det översinnliga upplevandet, särskilt i dess ömma begynnelse, är ock av särskild vikt att rikta själens uppmärksamhet på, att själen redan kan hava börjat uppleva det översinnliga, utan att hon förmår bilda sig någon nämnvärd vetskap därom. Klärvoajansen träder först fram i mycket ömtålig form. Så, att man ofta i förväntan om att skåda något näst intill greppbart icke aktar på de hastande klärvojanta intrycken. Man vill alls icke erkänna dem såsom sådana. De träda då fram så, att de redan förbereda sitt glömska, då de uppträda; de komma så svagt in i medvetandefältet, att de såsom lätta själsmoln förbliva helt obemärkta. Eftersom detta är så, och eftersom man mestadels av andeskådandet förväntar sig något helt annat än vad det i första hand är, finner detsamma icke av många allvarliga sökare efter den andliga världen.
Ock i detta avseende är mötet med den «tröskens väktare» viktigt. Om man just har förstärkt själen i riktning mot självinsikt, kan detta möte självt allenast vara såsom ett första ömtåligt förbiilande av en andlig skådning; man överlämnar det dock icke så lätt till glömskan såsom andra översinnliga intryck, emedan man är starkare intresserad av den egna väsenheten än av annat.
Det föreligger emellertid alls ingen nödvändighet, att mötet med den «väktaren» hör till de första översinnliga upplevelserna. Själsförstärkningen kan ske i olika riktningar. De första riktningar, som själen tar, kan ock före detta möte leda andra väsenden eller förlopp in i den andliga synkretsen. Men förhållandevis snart efter inträdet i den översinnliga världen kommer detta möte att äga rum.
Lämna ett svar